Kalle Bloggar Om Estrar

Man hör sällan studenter säga att det är ett gott liv. Men det är det ju

2012-02-16T12:19:00.002+01:00

Uppgiften jag håller på med nu handlar om sambibliotek. Sambibliotek är sammanslagningar mellan olika bibliotekstyper, och jag förstår att det låter svintråkigt, men det är det inte. Grejen med att plugga är att det ju alltid är mycket softare än att jobba. Man sitter inomhus, har det gott och ombonat, och skriver eller läser.

Även om jag ibland kan känna mig lite gammal, eftersom jag just börjat plugga och många av mina vänner redan tagit examen, är jag glad för den insikten. Är man så lat som jag är, måste man kanske gå genom några års renande transportjobb, innan man helt och fullt kan omfamna den lyx högskolestudier innebär.

Jag tycker om att se på det som ett rollspel där man klarar uppdrag och levlar upp. Vi har fyra texter som underlag för vår skrivuppgift, och alla svaren finns ju där i. När man hittar ett svar, får det nedskrivet på papper och lyckas reflektera ett litet stycke, har man låst uppdraget. I slutändan levlar man upp och får högskolepoäng.

Nytt för mig, säkert glasklart för er andra. Jag är bara glad att ha det bra. Idag kände jag mig fullkomligt luspank, och då kom ett välkomstbrev från näringslivet. Hemköp bjuder på ett halvt kilo kaffe. Definitivt en powerup.

Rena lyxen

2012-02-14T23:31:00.004+01:00

Haha, jag är så fånig nu, efter en bra dag. Jag sitter vid datorn i vårt gästrum, och R.E.M.s "What If We Give It Away" startar på iTunes shuffle, och jag blir såhär: Jag måste berätta om vilket otroligt band R.E.M. var!

Jag ska inte, jag lovar. Men som det kan kännas, att må bra. Det är så mycket som inte stämmer.

Rummet vi ställt datorn i. Det är ett rum vi har utöver de rum vi behöver. Vi har kök, sovrum, toalett, vardagsrum och ännu ett rum. Jag brukade ha svårt att föreställa mig att jag skulle bli 23. Nu sitter jag här och låter tiden gå.

Det är bara jag på hela gården som har lampan tänd. Ingen annan ser hur snö faller på snö där ute.
Jag kan, om jag skulle vilja, äta åtminstone tio middagar rakt ur frysen.
Matilda sover i de skönaste lakan jag någonsin bäddat med, i ett sovrum vi inrett med bara ljusa träslag och vitt.

Och LHC vann.
Det är galet, det som hänt.

LHC

2012-02-14T22:31:00.002+01:00

LHC vann med 1-0. Det var en bedrövlig match. Men det är tre poäng. Och min otroliga, typ åtta år gamla lyckovana fortsätter.
Om jag är på plats, vinner LHC.

Jag nästlade mig in i supporterbaren i periodpauserna. Det var roligt. Det var bara män i svart. En stor svart massa av män. Det går inte att analysera eller så, det är bara en iakttagelse.

Och så stod jag i klacken för första gången sedan åtminstone 2003. Det var sorgligt. Dels för att vissa försökte dra igång nazistiska sånger, men också för att klacken numer är typ 11 svartklädda män.

Hockeykulturen på stan når inte arenan längre, men jag hade kul ändå.

Killar kan

2012-02-14T17:33:00.003+01:00

Jag vill inte vara taskig mot Uppsala. Jag vill verkligen inte det.

Men idag var det sådant underbart hockeydaller på stan i Linköping. Det var som om allting laddats med en positiv kollektiv energi. Folk snackade hockey överallt! Och det var inte som för några månader sedan, när LHC-krisen var ny. Nu är den ett så etablerat faktum att den blivit en folkrörelse. Folk vill lösa det här, tillsammans!
Jag satt med en öl efter att ha skrivit en skoluppgift, och det var som att leva i honung.

Det jag upplevde som ett problem med Uppsala, var att jag inte hittade någon kollektiv uppgift alls. Det finns säkert de som hävdar att hockey är blaj, och det kan jag delvis hålla med om. Men allt är relativt, och hockey är kultur. Sport kan vara en enande kraft. Håller man inte med om det, har man inte bott i en mellanstor stad med ett lag i kris.

För det här rör inte bara de sportintresserade. Det rör restauranganställda, butikspersonal, knegare överallt i stan, mannen på gatan och hon som kör bussen. Det är det som är så fint.

Ikväll är det LHC-Färjestad. Jag har åkt hem till Skäggetorp för att laga mat och diska undan. Alldeles snart ska jag ner till arenan och vara med de andra. Sådant finns inte överallt.

Tisdagar klockan 10

2012-02-14T14:42:00.002+01:00

Här sitter jag igen då, i biblioteket. Vi har haft ett litet informellt möte, klassens östgötar emellan. Det är något jag uppskattar. Vi ses på biblioteket och vädrar våra tankar runt uppgiften vi har för tillfället, och när tiden är rätt ropar jag efter lunch.

Så att något ska hända

2012-02-13T19:34:00.002+01:00

Jag är lite så nu, att jag vill få bollar i rullning. Internet är bra för det, för jag skriver bara grejer och trycker på "Skicka", men sen dröjer det någon dag och jag måste - ångestriden - tvinga mig själv att öppna min mailinbox.

Det kanske kräver närmare förklaring. Jag är inte riktigt hemma i den här versionen av mig själv, som inte alltid är dyngtrött efter att ha jobbat. Det leder till impulsivitet. Det leder till ett energiöverskott.

Jag älskar att skicka ut saker. Det är ett rus, att skriva något, och i kakafonin av ens gallskrikande inre röst bara skicka iväg. Så har jag gjort lite hit och dit nu ett tag. Det sätter bollar i rullning.

Mitt största ångestmoment var den text jag skickade till Bona folkhögskola. Jag hade noterat att det var länge sedan de uppdaterade sin "fd elever berättar"-flik på hemsidan, och plötsligt hade jag skrivit en smäktande text om att längta tillbaka till folkhögskoleåren. Det var efter några öl, och jag tyckte att det var en kul idé att bara skicka den där lilla biten till min förra lärare.

"Fd elever berättar" har historier skrivna av sådana som emil jensen, musiker och poet som nått nationellt erkännande, och Natanael Derwinger, programledare på SVT.

Det ska sägas att jag var nöjd med min text. Men det kändes lite tjyvtjockt att jag så bryskt bjudit in mig själv, när min karriärhistoria kanske är det sista skolan vill publicera i PR-syfte.

En annan dag satte jag frimärke på ett kuvert, lade i ännu ett frankerat kuvert och skrev ett vykort till min förra chef. Jag skrev om hur det är här i Linköping i en kanske lite triumferande ton. I slutet bad jag om ett svar med tjänstgöringsintyg.

Så fick jag ett mail från min förra lärare Annika. Jag tittade om och om igen på det, där det låg oöppnat i inboxen. Jag öppnade det till slut. Min text hade inte tagits emot som en dåres verk. I stället var Annika enormt vänlig och berömmande. Nu betyder nog inte det att texten kommer hamna på skolans hemsida. En del av mig hoppas att den inte gör det. En annan vill se vilka bollar det kan få i rullning.

Brevet till chefen kom tillbaka. Jag fick goda vitsord. Och det kanske man alltid får.

Plöjer ner nya drömmar i ny jord

2012-02-10T11:44:00.007+01:00

Idag känner jag det verkligen. Jag vaknar av solen, går upp och gläntar på balkongdörren och där ute droppar smältvattnet.

Härifrån till Berg är det bara en mil. Fyra mil till Varamon, Sjöbo-Knäppan och Pariserviken. Utanför fönstret ligger slätten och väntar. Går vi några hundra meter ut på vägen mot Malmslätt ser vi Roxen. På nätterna glittrar ljusen på andra sidan sjön.
Om någon månad kommer fåglarna tillbaka igen, och då är Tåkern bara en timma bort.

Jag spelar Folket bygger landet högt på stereon och tar stapplande danssteg framför diskvattnet. Pärlhyacinten på soffbordet visar fler klockor varje dag, och skatan bygger tålmodigt sitt bo nere på gården.

I bubblan

2012-02-09T21:49:00.004+01:00

Matilda var sjuk idag och stannade hemma från jobbet. Det är rena pensionärslivet. Jag står och lagar mat eller diskar för det mesta. Eller så går jag mellan rummen och väntar på att få ett infall.

Efter lunch gick jag till Skäggetorp centrum för att se om biblioteket var öppet. Det var det inte, men medborgarkontoret hade datorer. Jag skrev mitt namn i en lista och sedan satt jag med de andra där. Medborgarkontoret i Skäggetorp centrum är en fin verksamhet som jag tror gör skillnad för många. De tillhandahåller all möjlig service.

Vi har väntat länge på att få ett modem från ComHem, och när jag till sist nådde fram till dem visade det sig att paketet varit på postombudet hela tiden. Vi har bara inte fått någon avi. Det var en fin känsla, att koppla in det och kunna surfa trådlöst. Vi rev undan de sista kartongerna från gästrummet, och sedan tryckte vi med skakiga händer igång varsin dator och började surfa planlöst. När de första vågorna av meningslös information började smälta i våra abstinenta hjärnor suckade vi båda av välbehag.

Annars vet jag inte? Allt är ett stort efter. På ett i huvudsak positivt sätt händer verkligen inget särskilt. Det är rutinerna som dominerar. Vi har veckomatsedel. Jag spelar skivor hela dagarna och trivs jävligt bra med det. Ibland ringer någon och då är det som om en annan värld tränger sig in i den här bubblan. Vi är båda överens om att vi måste komma ut och träffa människor, snart.

Jag tror att det här kan bli bra

2012-02-06T14:17:00.003+01:00

Jag är hemma från Växjö. Det blev en väldigt lyckad träff. Jag tyckte om att träffa nya människor. Jag insåg att jag inte ansträngt mig det minsta socialt de senaste åren, och att det kan finnas en poäng med att göra det.

Gruppdynamikövningarna, som jag verkligen fruktat, var precis så inriktade på lek, tillit och fysisk kontakt som jag befarat. Grejen var bara att det inte var så farligt. Övningarna leddes av en dramapedagog som hämtad ur en film. Han hade hästsvans och mockasiner och han var från Chile. Han hade dessutom ett manierat sätt och en väsentlig kroppshydda.

Vi blundade och ledde varandra genom rummet (tillit!), vi lärde oss varandras namn med hjälp av initialer, ljud och bilder ("Jag heter Kalle. Ko. Muuu!" (därmed var jag nödd och tvungen)) och vi samarbetade fram berättelser.

Det var inte så smärtsamt som det kunde ha blivit, eftersom de som går i klassen är helt vanliga människor. Många är sköna lantisar. Jag kände aldrig på Linnéuniversitetet att jag inte hörde hemma där, eller att jag bjudits in på nåder. Den totala avsaknaden av myndiga 1600-talspalats på universitetsområdet hade en lugnande effekt på mig. Och jag saknade aldrig de perfekta genetiska exemplar som inte höll upp dörrar åt mig i Uppsala.

Olika saker fungerar för olika människor. Växjö är en liten stad mitt i skogen. Folk pratar som i Utvandrarna-filmatiseringen. Det finns inget hotfullt med Växjö över huvud taget, om man inte är nyinflyttad utbytesstudent och ska stava till sin nya hemstad. I precis en sådan miljö vill jag plugga.

Nu sitter jag i Linköpings stadsbibliotek. Vi har fått upp det mesta på sina hyllor hemma i lägenheten. Skäggetorp är inget att vara rädd för, och jag har ätit lunch med mamma. Jag sitter rakt ovanpå Östgötarummet, vid ett litet bord bland andra bord där studenter sorlar och knattrar på datorer. Ljus faller in från de stora fönstren, och tittar jag upp ser jag domkyrkans gröna koppartorn. Vi har fått vinter här, men det är sorten som snarare piggar upp än tynger ner. Snön reflekterar ljuset och kylan håller fukten borta.

Jag står på noll i mörkaste Småland

2012-01-31T17:56:00.004+01:00

På något sätt gick allt bra med flytten.

Nu är jag i Växjö, på ett vandrarhem. Jag har aldrig varit i Växjö förut, och det visade sig att staden ser ut som alla andra städer. Fast det betyder inte att det var lätt att hitta till vandrarhemmet. Jag hade en axelremsväska full med grejer, bland annat ugnsformar som vi glömt i Uppsala, och så gick jag i oregelbundna cirklar runt centrum. Två gånger gick jag tillbaka till biblioteket för att titta på kartan där, innan jag kom på att jag kunde göra en skärmdump från Eniro. Jag är inte särskilt smart.

Nu har jag ont i axeln, men är rätt glad att vara här. Jag har köpt hörlurar, och sitter i en liten sal med trådlöst internet. Det är jag och tre tyskar, vilka jag associerar så starkt med Småland att det känns som en sketch. En jättedålig sketch, alltså. Det ligger vaxdukar på borden, och lite intill ligger Växjös bowlingsällskap, eller om det var biljardsällskap. Det känns som att jag befinner mig på en helt slumpgenererad plats. En folkpark utanför, höghus, januarimörkret. Jag lyssnar på Bon Iver men tar ur hörlurarna så fort tyskarna börjar prata med varandra.

Jag skickade in min första uppgift till skolan tidigare idag, från ingen plats annan än Oxgrillen. Oxgrillen var ingen höjdare - håll reda på det om ni ska till Växjö! Jag hade letat länge efter ett ställe att äta ensam på där jag inte behövde känna mig ensam på ett olustigt sätt. Jag misslyckades.
Uppgiften blev väl ingen höjdare. Jag har haft en del annat att stå i. Vi skulle reflektera runt olika ämnen, men jag tyckte att det kändes bättre att redogöra för dem. Det är främmande för mig att skapa åsikter om sådant jag känner stark ödmjukhet inför, vilket stämmer bra in på metateorier. Om det står i en lärobok stämmer det säkert! tänker jag, reflexmässigt. Jag tycker att man behöver ha ordentligt på fötterna innan man börjar tycka, men det är förmodligen fel.

I morgon ska jag på seminarium och föreläsningar. Långt inne i mig finns en klump av obearbetade känslor som riskerar att explodera, men jag hoppas att jag kan hålla den stången. Jag vet att den finns där, eftersom min kropp började gråta på tåget ner hit. Jag hade på allvar inget med känslorna att göra. Jag kände ingenting. Men så läste jag tidningen Kupés Uppsalaguide, och då började kroppen gråta en liten ynklig gråt. Jag förstår den, det är inte det. Det har varit ett par intensiva månader. Många lösa trådar. Många gånger då jag kommit undan i blotta förskräckelsen. Och känslan av att ha kniven mot strupen. Rostiga spisplattor, borttappade nycklar, flyttstädning, tjänster att be om och just det att lämna. Lämna Marcus, Emma, Olle, Ture och Jocke och stan och allt som hänt där.

Det är kanske på väg att bli bättre nu. Jag är i Växjö, vet inte hur, men jag känner mig inte sänkt. Är det något press gör med en som är bra, är det att man inte hinner må så mycket. Jag kan se varför vissa söker kaos.

Vi flyttar

2012-01-28T02:46:00.003+01:00

Det är timmar kvar nu, innan vi flyttar. Jag är vaken, och det finns ingen möjlighet att jag ska kunna somna. Så känns det i alla fall.
Jag sitter vid Matildas leksaksdator och tittar på vad som helst, verkligen. Nyss såg jag Skavlan med Ranelid, Flinck och Laleh. Jag har inget att säga om det.

Det är så märkligt att se lägenheten såhär förvrängd. Den stirrar tillbaka och säger att nu finns ingen återvändo. När jag går och lägger mig, måste jag flytta på kartonger för att komma till sängen. Och när jag vaknar måste jag packa ännu fler.
Sedan har det försvunnit skitmycket pengar, och sedan bor vi någon annanstans.
Jag klagar inte, jag bara säger.

Sverige

2012-01-28T01:21:00.004+01:00

Det är kvällen innan jag flyttar, och det råder en mysig Uppsala-stämning. Jag vet att min bror har ätit skaldjur och tittat på På spåret, och jag vet att Jocke gjort en arbetsdsag och att han tagit en after work (jag var ju där).

Nu är det timmar kvar till flytten. Jag tittar på klipp om Sverige på Youtube. Antingen är det de seriösa politiska reportrarna, som buntar ihop oss med Tyskland bland de länder som haft det bra genom finanskrisen. Eller så är det de fanatiska kristna amerikanerna som hatar Sverige och uppfostrar sina barn att också hata Sverige. Eller så är det små klipp från amerikanska komediserier där Sverige nämns i förbifarten.

Bortsett från de vidriga klipp där kristna fundamentalister protesterar mot Sverige, så gör minsta referens till Sverige mig hjärtestolt. Man vill ju stå över allt sånt, men jag är säker på att det gäller dig med. Om Sverige nämns i Simpsons så hoppar hjärtat ett extraslag. Även om det gäller att vi är deprimerade och insnöade! Man tänker: Jamen jag är ju det! Jag är med i Simpsons.

Bäst är när en amerikansk skådespelare försöker prata svenska. Jag är helt säker på att alla svenskar tänkt att det är sjukt att de inte kollar upp hur svenska låter först. Just att tyda sitt modersmål från Donald Sutherlands läppar, är något särskilt.

Även om det kanske fanns viktigare saker att göra.

Hoppas att Leonard blir hundra

2012-01-27T00:10:00.003+01:00

Jag var i affären och köpte soppa, och sedan var jag på Åhléns och köpte Leonard Cohens nya skiva, Old Ideas. Jag orkade inte ens försöka rättfärdiga det för mig själv, vilket ändå hade varit på sin plats eftersom jag spontanköpte en skiva senast igår på precis samma sätt.

Äh, det är ingen stor sak i gyttret av alla mina andra tillkortakommanden, och skivan är fantastisk. Om "Going Home" finns på Spotify, borde ni lyssna på den. Det är en liten sensation varje gång en skiva börjar så vackert. Jag förväntade mig inte så mycket. Jag förväntade mig Dear Heather, och vad är den? Den är deprimerande.

Det som var så kul med det här skivsläppet, var att det drog lite på facebook. Jag såg att andra hade köpt den, och vi kunde snacka om musiken. Det fanns en gammeldags gemenskap där, och med gammeldags menar jag att det var som för tio år sedan. Allt annat har blivit gratis och devalverat och urtuggat. Jag blir lite svettig nu, för det går inte att prata om det på ett sätt som inte får en att låta som en gymnasist som tycker att "kommunismen var en vacker idé som inte fungerade - bevisligen", men jag tycker bara om tillgänglighet på idéstadiet. Väldigt få saker i livet är som att vänta in en skiva, en bok, en film eller ett spel, och sedan gå till affären och betala och sen hem och stänga dörren i några timmar.
Det sjuka är inte att så många helt har slutat med det. Det sjuka är att så få verkar sakna det.

Jag ställer mig inte bakom något samlarideal för sakens skull - jag är mitt i en flytt, ju. Det som saknas är fantasin. För mig är det absolut nödvändigt att elevera allting som bjuder in till att upphöjas. Jag kan inte bara gå till jobbet, eller träna, eller plugga. Gör jag det, är det för att kunna unna mig fler möjligheter att sätta en imaginär guldkant på något jag inte konsumerat, än. Nästa skiva, nästa bok, nästa wikipedia-sökning, nästa öl... Och ibland är det bättre än jag vågat hoppas på.
Old Ideas var det.
Det blir inte bättre än så, i bemärkelsen att det verkligen inte blir bättre än så.

I am Beautiful in Every Single Way

2012-01-26T10:57:00.004+01:00

Jag har åkt upp till Uppsala en sista gång för att packa det allra sista i lägenheten, och skriva färdigt mitt skolarbete. Matilda är kvar i Linköping, hos mamma, och jobbar på sitt nya jobb.

Genast när jag stängt dörren om mig igår, blev allt kaos. Det kommer på köpet när man ska leva gräsänkling i en lägenhet som till 95% är nedpackad i lådor och soppåsar. Det första jag gjorde var att bereda fri sikt mellan soffan och TV:n, och sedan började jag öppna ölburkar som jag helt enkelt vispade ner på golvet när jag var färdig med dem. Att det låg tre täcken i sängen när jag skulle sova var lite besynnerligt men bra, för inget är väl härligare än att bygga en stor knöl av extratäcken att ha under benen medan man lycklig ser SVT-dokumentären om William S. Burroughs och låter öldåsigheten sakta övergå i sömn.

Idag vaknade jag med en enda tanke ljudande rent och klart i hela mitt väsen: semla. Så jag ställde mig i mina jeans, tog på min allra finaste tröja (LHC-matchtröjan) och gick till närmsta konditori. Semlan stoppade jag omsorgsfullt in i munnen framför Filip och Fredriks podcast på datorn.

Så minns jag hur Jocke och jag precis innan stängning köpte Irländsk nötfärs, lök och tomatkross i natt. Och hur jag svängde ihop en rejäl omgång köttfärssås med spagetti. Jag går till kylen, helt och hållet säker på att det ska finnas rester, men allt är uppätet.

Det fanns en tid när folk sa "bloggvärlden"

2012-01-19T16:15:00.003+01:00

Vad kul det är med Filip och Fredriks nya hemsida. Och bloggen där. Jag läser den, och känner vind i seglen. Det är ju en blogg som funkar! Jag skulle kunna skriva att jag flyttas bakåt i tiden, men jag har kommit på att jag avskyr sådana grepp. Det är ju inte sant! Det gör jag ju inte!

Känslan liknar den bedrägliga nostalgi jag drabbas av när jag hör collegefilm-musik. Den skateinfluerade, skvaliga men trevliga rock som jag absolut aldrig köpt eller konsumerat, men som anger en tid när andra åkte skateboard och lyssnade på Millencolin.

Det som var så trevligt med tiden runt 2006 var att det kändes som om alla bloggade. Som om det var en rörelse. Kanske. För vad kände jag då? Har ingen aning. Jag tror att det var så det kändes. Den musikaliska ekvivalenten till att läsa Filip och Fredriks nya blogg, är att lyssna på The Shins. På samma sätt blir jag lika glad av att höra ett skatepunkband som jag blir när jag ser en av de där maskinerna som sopar upp grus från vägarna om våren.

Jag försöker plugga

2012-01-19T15:16:00.002+01:00

Jag är i Linköping och har en ledig dag. Matilda har planering på det nya jobbet i Tannefors.
Förut gick jag promenaden ut på Stångebro för att se om LHC:s souvenirbutik var öppen, och det var den. Förra vintern köpte jag två mössor i samma storlek till Olle och Ture, eftersom jag trodde att barnhuvuden är ungefär lika stora, men det stämde inte. Nu ska Olle få en lejontröja som förhoppningsvis passar. Om jag slarvar med indoktrineringsarbetet, riskerar världen att få två nya brynässupportrar inom tio år.

Jag försöker plugga på den nya kursen i informationsvetenskap, men det är svårt att få riktigt bett i det. En av böckerna vi behöver finns inte att köpa i någon av internethandlarna i Sverige, och den är ironiskt nog ovanlig på biblioteken. Klassens forum på internet kokar över av oro, och det gjorde jag också till jag ringde Akademibokhandeln i Uppsala. Då hade jag ringt alla andra jag kunde komma på. Där fanns den.

Jag tycker att ämnet verkar trevligt. Lärarna pratar en lugnande småländska i de filmklipp som läggs ut på vår webplattform, och även om många av texterna är på engelska är de i alla fall inte lika mättade som sociologin var. Jag har ju inte så mycket annat att jämföra med, så jag gör det hela tiden. Mitt enda problem är att jag har för lite tid. Vi flyttar den 28:e, och så måste jag jobba både i Linköping och i Uppsala. Precis när flytten är färdig och lägenheten urstädad, åker jag på träff i Växjö och bor tre nätter på vandrarhem. Jag kommer inte hinna njuta något av den härliga känslan man får när man är nyinflyttad, eftersom jag är på seminarium då.

Vi ska även göra övningar i gruppdynamik, vilket får det att krypa i mig av nervositet. Jag kan i och för sig göra dem så länge de inte är fysiska, men det är de ju alltid.

Den perfekta historieberättaren

2012-01-13T19:57:00.005+01:00

Jag hade en jobbintervju på Engelska skolan i Linköping. Det var en sådan otrolig kick för mig att ens få komma dit och prata om mig själv, för i annonsen sökte de en "Library Assistant", vilket hade passat mitt CV perfekt.
På måndag börjar min utbildning i Biblioteks- och informationsvetenskap.

Nu verkar det inte som jag fick jobbet, men det är okej. Det hade blivit en logistisk mardröm, lagd på den logistiska mardröm jag redan befinner mig i (jag pendlar Uppsala-Linköping och Uppsala-Arlanda, flera gånger i veckan.
Jag går back på att jobba.
Men det är den nya världen, antar jag? Vi har all den här oljan, och nu JÄVLAR ska vi använda upp den! Det räckte inte? Då ska vi använda upp allt uran också. Och alla arbetare.)

När jag blev kallad till intervjun gick jag direkt och klippte mig. Den frisör jag gått till det senaste året är från Iran och har bra minne. Jag tycker att hon är en duktig frisör, men det är roligt att bara vara där. Hon är helt ogenerad inför mitt hår. När jag kommer brukar vi skratta tillsammans åt hur mitt hår vuxit i bollar på sidorna av huvudet, och det är hon som börjar.

Sedan tar hon fram en stor gaffel i plast, och brassar bort allt mitt sidohår. Håret uppe på huvudet klarar hon av på någon minut med saxen, för jag har inte så mycket kvar där längre.

Jag brukar föra det på tal. Jag vill gärna ha ett utlåtande, eller en färdknäpp. Något som får mig att må lite bättre. Men hon säger bara att jag måste sluta använda billiga produkter i håret. Jag använder aldrig "produkter", så jag hänvisar till generna. Då berättar hon om de ingrepp hennes släktingar gjort, som fått dem att hitta fruar.

Nu lät det här säkert raljerande och småsint. Det är inte meningen! Sanningen är att vi har riktigt jävla skitkul i frisörstolen, varje gång. I alla fall jag. Den totala språkförbistringen gör allt till ett härligt låtsassamtal, där ingen av oss bryr oss om att hålla upp garden. Ni kommer inte tro mig nu, men förra gången jag klippte mig pratade vi om Ahmadinejad, och hon började gråta. Om jag någon gång ville bli en journalist som kunde hålla igång ett samtal, borde jag gjort min praktik hos min frisör.

Men egentligen skulle jag inte skriva om min frisör. Efter att jag klippt mig, gick jag och köpte Douglas Couplands Generation A på Akademibokhandeln. Jag blir alltid bättre på engelska om jag bara läser lite i en engelsk bok. Det är som en lysknapp. Engelskan finns där, och jag är inte generad inför den, men den behöver tjugofem sidor skönlitteratur innan den knäpper på.

Och i boken beskrivs det framtida fenomenet "Earth sandwich". En person i Nya Zealand tar kontakt med en person i Madrid. Spanien. De kalibrerar de exakta koordinaterna, och sedan lägger de varsin brödskiva på var sin del av planeten. De tar bilder av sina brödskivor, och så har de gjort en Earth sandwich. En dubbelmacka med Jorden emellan.

Jag tycker det är vackert. Men jag kan också hata Douglas Coupland. För att han är en så jääävla bra idékläckare, men aldrig skriver en kanonroman. Alltså, han är en jättebra författare. Men om jag ska leka kritiker en enda gång, så är det den här. Han missar ju varenda chans, gör han inte? Han kan hitta på vad som helst! Men så skriver han det inte så bra som han kunde ha gjort.

Föreställ er, bara för en sekund, att Dennis Lehane har en livmoder. Och att Dennis Lehane lyckas attrahera Douglas Coupland bara en enda gång. En het kärleksnatt äger rum i något av korridorsrummen på universitetet i Montreal eller Boston eller Miami eller Vancouver. Och en av de spermier som lämnar Douglas Couplands testiklar befruktar Dennis Lehanes ägg.

Då hade vi, jävlar i mig, haft något att hoppas på om 25 år.

Justin Vernon

2012-01-13T19:11:00.002+01:00

Och så Bon Iver. Att den musiken finns. De är så bra att det är skrattretande. Man kan bara garva åt det. Och tänk att det är helt samtida. Att det gjordes alldeles nyss. Att det går att göra så bra musik nu. Det känns nästan som om allt inte var gjort, när man lyssnar på dem.

Magnus Hedmans fotomin

2012-01-13T18:25:00.006+01:00

Jag minns att jag skrev att jag var trött på kungen och Anders Lettström. Det är ju skit samma nu.
Vilka var de nu igen?
Det jag verkligen är trött på, är Magnus Hedmans kameramin. Jag söker inte upp artiklar om Magnus Hedmans kärleksliv (jag gör faktiskt inte det). Däremot söker de upp mig. Det känns ibland, som om hälften av mitt perifera seende berörs av Magnus Hedmans kameramin. Den där han ordnar munnen i ett rakt streck, och höjer ögonbrynen i två bågar.

Kanske råkade den minen hamna på en bild någon gång, och Magnus blev så nöjd med resultatet att han bestämde sig för att alltid se ut så på bild.
Så kan det ju gå! Jag har fått höra att jag också har en kameramin, och jag är okej med det. Min kameramin handlar om att försöka se smal ut i ansiktet. Jag suger inte in kinderna, för det hade varit lite att ta i, men jag försöker skjuta fram hakan så att dubbelhakan liksom följer med, och utjämnas. Jag har sett bilder på mig själv där trickset lyckats.

Vad Magnus Hedman har för komplex kan jag inte gissa, fast jag har försökt. Men till och med jag fattar att man måste dosera sin kameramin. Gör man den på fler än var fjärde bild, blir den en uppenbar pose och måste slängas.
Det borde Magnus ha gjort, cirka Coventry.

Rättvisa skipas

2011-12-26T01:53:00.002+01:00

Nu stormar det här utanför. Det knastrar i rutorna och det viner och hoar. Men det klongar också. Man kan höra hur metall träffar metall nere på gatan.

När ett väder kommer, som har ett människonamn, eller som nu - när två väder med människonamn helgdagskrockar över min del av Europa - då är jag så glad att jag inte äger något som inte står tryggt placerat i en hyresrätt.
Tänk att ha en bil där ute! Eller bo i villa! Eller ha ett klent byggt fritidshus tio mil härifrån!

Jag är kanske för ung för att ha något av det där, men ändå. Vilken känsla det är att plocka upp en julklappsbok, kupa ena handen bakom huvudet i mitt gamla pojkrum, och bara lyssna medan stormen förstör egendom värd miljarder utanför fönstret.

Julavsnitt redan i episod två

2011-12-23T23:58:00.004+01:00

Tio över tio på kvällen innan julafton slet jag upp dörren till Hemmakväll i Linköping, och köpte väldigt hastigt och väldigt bestämt Mad Men säsong 4.
Det var dagen före julafton, och nästan ingen var ute. Kassörskan hade inte tomteluva på sig.

Jag har varit här ett par dagar nu. Idag jobbade jag som flytthjälp åt ett kontor. Jag är tillbaka på bemanningsföretaget. Det var ett företag som flyttade från en mycket exklusiv adress till en annan, i ett av de gamla bankpalatsen som kantar torget. Varje gång man inte är bland dem, glömmer man vad pengar gör hela tiden, överallt. Medan vi flyttade satt kontoret i en liten ring bland bråten vi kånkat upp, och hade spontan julbjudning. De åt bullar och drack glögg. Vi blev tvungna att kryssa runt dem, men de blev inte besvärade. När jag lastat av en pirra med Xerox-papper ropade en pigg ung tjej att jag var duktig, och jag blev tvungen att tacka medan hela ringen såg på. Några lyfte muggarna uppskattande.

Det tog en god halvtimma att duscha efter den där flytten.

Ett köttigt huvud sticker upp ur en dyr kavaj

2011-12-03T21:34:00.003+01:00

Allt det här med kungen, det är väl som det är.
Man orkar inte läsa artiklarna längre, allt är bara så taffligt.
Men han Anders Lettström, visst heter han så? Jag behöver inte veta mer än jag redan vet.
Jag vill bara att han ska få ett dåligt liv, härifrån och till slutet.

Ulf

2011-11-28T01:06:00.002+01:00

Jag har levt Lundell nu ett tag. Igår läste jag flera hundra sidor i Vädermannen. Jag har läst hans böcker som man äter nattmackor den senaste tiden. Och så lyssnar jag på musiken och läser biografierna högt för Matilda. Jag kan se att det är ett sjukt beteende, men jag är inte säker på att jag kan sluta.

Jag trodde att Ulf Lundell var en "författare" men han är briljant. Det är enastående. Eller det är klart det inte är enastående, men till exempel Vädermannen är en bättre roman än 90 procent av de romaner som står runt omkring på bokhandeln. Jag tänker att det måste vara extremt frustrerande för Ulf, att vid 62 års ålder fortfarande betraktas som en lovande författare.

Aftermath

2011-11-02T01:40:00.001+01:00

Vi har bråkat till det inte finns en väsning kvar. Och vi sitter i varandras armar, trötta.
Och jag sträcker mig efter fjärrkontrollen, och R.E.M.s At My Most Beautiful spelar, och vi gråter.

Vi orkar inte mer. Vi har inget mer att säga. Och jag går och hämtar nästa R.E.M.-skiva. Och vi fortsätter. Vi lyssnar, och vi skakar, och vi blir sams, och sen hämtar jag en till skiva.

Jag ser på World At War om nätterna

2011-10-27T10:44:00.002+02:00

Det är slitsamma tider för mig. Jag har kroniskt svårt att visualisera framtiden, men jag måste tvinga mig varje dag. När jag ätit frukost sätter jag mig vid datorn och försöker flytta mig tre månader framåt.
Var ska vi bo? Hur ska jag försörja mig? Och hur ska vi få ett bostadsbolag att tro oss?

Jag är inte en visionär. Jag koketterar inte med det. När jag försöker se framåt, ser jag brus. Men backspegeln putsar jag blank, varje dag.

Känslan när jag bläddrar mellan jobben på arbetsförmedlingens hemsida. Jag måste snabbspola mellan olika stadier av förnekelse innan jag ens kan börja. Många kan säkert se sig själva gå där, i något kontorslandskap eller med en mopp framför sig, men jag kan inte det. Jag blir överraskad av varje ny arbetssituation jag stöter på. Jag vet inte hur andras jobb ser ut. Jag kan bara föreställa mig mitt eget, och de jag haft. Det är otroligt vad många jobb de kan hitta på.

Men det är inte så fel heller. Inget jobb är ju aldrig vad man tror att det är. Det är därför jag inte kan tröttna på reportage och filmer och böcker som följer folk på jobbet, i detalj. Ett tag, innan jag tappade bort mig, ville jag göra sådana själv.

Och sedan allt ljugande. Alla halvsanningar. Allt man måste visa upp för att nå nästa steg. När vi bott så länge, i olika lägenheter, hos olika hyresvärdar. Vad man än visar för papper kan man inte garantera att inget brister mitt i. Ett anställningsavtal eller ett beslut från CSN är inte mer värt än pappret det är tryckt på, om vågbalken tippar.

Uppsala

2011-10-24T23:53:00.003+02:00

Jag jobbar inte nu. Jag gör ingenting. Ibland går jag upp tidigt, men bara för att känna efter hur det känns. Jag har inget att gå upp för. Nu har det gått en månad.

Idag gick jag upp samtidigt med Matilda, och vi åt frukost medan solen silade genom oktoberdiset utanför fönstret. Jag höll i kaffekoppen som en galen man. Jag såg en massa saker att göra med dagen som låg framför mig. Men i slutändan drack jag öl med Jocke.

Det är inte som förr, med allt man kunde göra då. Jag kunde jaga ut i en ledig dag, 06.30, med kamera i hand. Då var det en liten sorg varje gång vi missade en soluppgång vid Göta kanal. Nu sitter jag och väntar ut Nyhetsmorgon, med en filt om benen, och jag är i Uppsala.

Jag tycker egentligen inte illa om Uppsala, men att inte ha något särskilt att göra här är som att ha en för liten tröja på sig under en viktig uppläsning i skolan.

Jag går och skaver genom dagen, fel i varje rörelse. Musiken låter ostämd och maten smakar billigt. Jag försöker komma ut. Jag går till ett brofäste, med min kamera, och allt jag saknar är någon som står i förgrunden.

Brofästet är lerigt och grått. Cyklister åker förbi på andra sidan av ån, och jag drabbas av den definitiva känslan att nu är det slut, nu har jag absolut inget mer att göra i den här stan. Jag har gått här så många arbetslösa dagar, väntat på ett jävla genombrott, och felet är väl mitt, men för HELVETE, så deprimerande allt är.
Tre år.

Sedan kommer Jocke, och vi går till ett annat brofäste, och så fotar jag honom där. Det hjälper inte.

Man väntar

2011-10-20T22:35:00.002+02:00

Jag tittar än en gång på planlösningen till den trea i Linköpings Ryd vi sökt, och som vi har en god chans på. Jag mäter det svarta mot det vita och försöker se varje streck som en del av min framtid.

Klockan är 22.19. Jag och Marcus har tagit några öl. Vi pratade om allt som händer, som det är så svårt att njuta av. Jag försökte förklara. Det är som om tiden inte finns i egentlig mening längre. Allt är ett inväntande. Så mycket tid går till att bara härda ut.

Ibland står jag mitt i ett lyckligt ögonblick och tänker: Det här skulle jag ha gillat.

Jag kan springa pliktskyldigt i spåren över slätten ute vid Stabby, fyra dagar i veckan, och känna: Nu skulle jag se mig själv, som jag motionerar! Det här skulle ha passat mig!

Jag kan jobba som en maskin, tjäna pengar jag bara kunde drömma om, och tänka: Vad jag hade gillat alla de här pengarna! Vad de hade kunnat göra skillnad!

Och där är jag. Det är en tröst att ha en bror att prata med, men så ska jag härifrån.

Jag tittar på vår planritning. En lägenhet i ett tvåplanshus i Ryd. Jag ser mig framför mig, springande där. Rydsskogens femma, om och om igen. Och så kanske jag får ett jobb.

En hjälte

2011-10-20T13:40:00.002+02:00

Soligt ute och jag sov nästan inget inatt. Det är den sortens dag då man bara vill fälla en samtidskommentar. Jag önskar verkligen att jag hade en.

Jag var nere på stan för att köpa handskar, och det var kanske lite roligt. Tjejen i kassan på H&M frågade om jag ville ha dem på mig direkt, och det ville jag ju. Så hon tog bort plastbiten med en sax, och sen höll hon fram den ena handsken över disken. Hon hade öppnat handsken åt mig. Hon höll den så att jag skulle kunna trä i handen. Alltså, hon höll den som en mamma eller en barnskötare skulle ha gjort. Det var kanske lite väl intimt för mig, men det var en trevlig gest. Sedan gjorde hon likadant med den andra handsken.

Det är respekt att vara så ohämmad, tycker jag. Ibland gör kassörskor vad som helst för att slippa lägga växel i handen på mig. De viker in mynt i kvitton och släpper ner från en decimeter över min utsträckta hand, och så känner jag mig motbjudande.

Vad kassörskan på H&M gjorde gällande, var att mina händer duger lika gott som någon annans. Jag tycker om henne för det.

Min dator fungerar igen

2011-10-19T22:54:00.003+02:00

Jag är så glad att min dator fungerar igen! Den hade något virus och blev helt oduglig.
Idag var jag på MediaMarkt och ElGiganten och Expert och tittade på nya datorer. Jag blev så stressad av att köpa en ny dator - jag kände ju ändå att jag redan hade en. Det kändes som att köpa strumpor för första egna barnbidraget.
Så jag köpte en extern hårddisk, lade över alla bilder och filer på den i felsäkert läge, och sedan startade jag om datorn till fabriksinställningarna, och köpte nytt antivirusprogram.
Det blev också dyrt, men det blev i alla fall billigare.
Nu är den som ny. Vilken känsla.

Nu är det i alla fall över

2011-10-01T00:51:00.002+02:00

Det jag minns från veckan är att jag varit på jobbet och längtat hem. Jag har gråtit på bussen hem för att jag varit så utmattad (och lyssnat på musik med gitarrer över piano), och när jag kommit hem har jag behövt gå och lägga mig. Jag har varit trött som en tjej den här veckan. Jag har sett fram emot att gå och lägga mig, utan att en enda gång tänka att sömn är missat liv.

Det är oklart om det är bra eller dåligt, men det är nytt. På ett sätt är det ju en skam, att missa en vecka av livet, mitt i blomman av min ålder. På ett annat sätt är det skönt att få en veckas tystnad från den evigt malande rösten i mitt huvud, som säger: Maxa.

I Wanted To Be Wrong

2011-09-27T15:38:00.010+02:00

Det är frestande att säga att jag började lyssna på R.E.M. för att de tagit sin egen väg från garaget till arenorna via tio år i en turnevan på amerikanska småvägar. Eller att de visade band som Nirvana hur man behåller en egen identitet trots storbolagskontrakt. Jag skulle älska att börja konversationer med en berättelse om hur "R.E.M. fann mig först med den folkdoftande amerikana-plattan Fables of the Reconstruction".
Det vore helt enkelt frestande att säga något av allt det så många nu säger om R.E.M., och som de alltid sagt om R.E.M.

Jag började lyssna på R.E.M. för att de var äldre än alla andra på MTV, och för att Michael Stipe såg ut att tycka om böcker när han robotdansade i videon till "Immitation of Life". Jag var 14 och hade just flyttat in i en gillestuga med tygtapet. Dunkelt ljus silade genom fönstren precis under taket om eftermiddagarna efter skolan, och mot den mysfonden passade inget bättre än Peter Bucks jangliga gitarrer. Jag hade en Sharp-stereo med bärhandtag och rundade kanter. En knapp hängde ihop med en fjäder, och när jag tryckte på knappen flög CD-spelaren upp. Jag spelade Reveal ofta. Alltid med samma hopp mellan låtarna för att undvika ungefär hälften, som jag inte tyckt om vid första lyssningen. Det ledde till att jag inte lade märke till "I'll Take The Rain" förrän den spelades på MTV kanske ett år senare. Först då förstod jag att den var bedårande.

Jag kunde också hävda att R.E.M. ändrade mitt sätt att lyssna på musik, men det vore lögn. Faktum är att jag alltid blir misstänksam när andra berättar om sitt musiklyssnande på det sättet. Jag fortsatte att lyssna på Savage Garden långt efter att jag köpt Automatic for the People. Och flera år senare skaffade jag med egna pengar ett fullängdsalbum med Shakira.
Jag förstod distinktionen mellan folkrock och tjejpop, men jag förstod också att ingen av genrerna skulle ge mig några sociala fördelar, så jag fortsatte att lyssna på musik på ett totalt solitärt vis till jag blev 20 och började på folkhögskola.

En tyst, alldeles gul vårdag cyklade jag till Linköpings stadsbibliotek och lånade alla deras tre böcker om R.E.M. Jag minns att det var bökigt att läsa dem på engelska, och att jag inte kunde relatera till någonting av det som stod i dem. I böckerna var R.E.M. ett rebelliskt, anonymt 80-talsband som frälst en enig kår av amerikanska indierockjournalister med sina I.R.S.-skivor om att, bland annat, tro på ökenrävar. Själv förstod jag absolut ingenting av 80-talsskivorna. Varje gång jag köpte en skiva som var äldre än Reveal blev jag bittert besviken, och när jag lade ner pengar på skivorna från 80-talet (av samlarens tvång) cyklade jag hem med klump i magen. Jag hatade de där burkiga, ångesttyngda skivorna med låtar utan refräng, men jag förstod också att om jag bara lyssnar på det här hundratals gånger kommer jag kanske hitta en poäng.

Naturligtvis lärde jag mig ganska fort att tycka om Automatic for the People och Out of Time. Framförallt den senare blev ett totalt soundtrack för min perception av sommar och tonårskärlek, även om jag inte tror att den handlar om det. Automatic for the People kom senare att bli en total sammanfattning av allt jag kände, i alla situationer, vilket nog förresten är en bra sammanfattning av tonårskärlek, det också.

Att upptäcka resten av skivorna tog många år, vilket är en lång tid i den åldern. Jag spelade in blandband på min Sharp, ställde om låtordningen och valde ut spår jag trodde att jag någon dag skulle kunna gilla. Det förstörde kanske den omhuldade helhetsbilden av många av R.E.M.s album, men jag skäms inte särskilt mycket för att säga att det bara är Automatic for the People, Out of Time och Reveal som håller från början till slut. Jag kunde komma hem från skivaffären och hitta fantastiska låtar på första lyssningen av till exempel Monster ("Strange Currencies") eller Murmur ("Perfect Circle"), men på det stora hela var det en kamp. Och eftersom jag aldrig pratade om musik med någon musikintresserad, konserverades en R.E.M.-syn jag senare förstått går på tvären mot många andras. Jag blev till exempel förtjust när jag hörde "Daysleeper" och "The Great Beyond" - låtar som allmänt verkar anses som kommersiell bullshit. De skivor jag spelar oftast (Up och New Adventures in Hi-Fi) brukar dessutom beskrivas som experimentella, i bästa fall.

Mitt bittraste R.E.M.-minne är när jag efter lång tids vånda lyckades få ur mig de bevingade orden genom att, på en blandskivas omslag till en flickvän, infetta orden "I love you" från låttexten till "At My Most Beautiful". Några veckor senare gjorde hon slut, och jag måste fortfarande jaga ut Pavlovs hundar varje gång jag vill lyssna på låten.

2004 kom Around the Sun och jag hade absolut inga invändningar. Den frontades av ett av historiens bästa öppningsspår i "Leaving New York", och jag tyckte ganska bra om till exempel "The Ascent of Man". Jag diskar fortfarande ofta till "Aftermath", och jag tänker fortfarande på tiden då John Kerry kändes angelägen när jag hör "I Wanted to be Wrong". Ändå beskrivs skivan som ett fatalt misslyckande, av bland andra R.E.M. själva. Den lär till och med ha triggat dem att fortsätta med bandet för att bevisa att de fortfarande var kapabla att göra bra skivor. Vilket jag tycker att de misslyckades med i och med att Accelerate (2008) är ett fruktansvärt album, och Collapse Into Now (2011) som bäst lite småputtrigt.
Around the Sun vispade också upp värdefull R.E.M.-tid i etern, i och med den uttalat politiska prägeln, och Vote for Change-turnén med Bruce Springsteen. Det här var innan Youtube, och för all del innan vi fick bredband. I förlängningen kom dessutom R.E.M.s version av Joseph Arthurs "In the Sun", vilken jag tror är den enda sidogrej R.E.M. gjort som intresserat mig. Det är en fantastisk låt, om jag inte minns fel inspelad till förmån för Katrina-offren, där Chris Martin hjälper till i verserna.

Sedan kom Bona. Det var utvecklande för mig att dagligen umgås med intelligenta människor. Plötsligt kunde jag bli verbalt örfilad för att jag inte förstått Life's Rich Pageant. Jag förstår fortfarande inte Life's Rich Pageant, för den delen, men det var omvälvande att prata om R.E.M. med andra intresserade. Det var också då jag läste på mig en massa trivia. Jag tycker om trivia i allmänhet, kunskap är berikande, men jag är inte säker på att det gäller för ens favoritband. Fantasin var alltid grundbulten i mitt R.E.M.-lyssnande - vad musiken fick mig att känna och tänka på var oerhört mycket viktigare än till exempel låttexterna. Och något av den magin gick förlorad i samma stund som jag upptäckte remhq.com.

När jag bara sett Peter Buck på bild kunde jag föreställa mig att han var den snälla, lite hämmade rockprofessor han ser ut att vara. När jag läst om hans air rage-åtal hamnade glorian på sned, och på köpet hände något med hans gitarrslingors förmåga att framkalla bilder och associationer i mitt huvud. Men det behöver ju inte betyda att den historien saknar ingångar till fantasibilder. Från Wikipedia:

"Witnesses alleged that Buck exhibited various bizarre behaviors on the flight, including shoving a CD into a drinks trolley thinking it was a CD player, tearing up the "yellow card" warning notice handed to him by the flight crew, claiming "I am R.E.M." and being involved in a struggle over a yogurt pot with two stewards, which resulted in the pot exploding."

När jag nåddes av beskedet att R.E.M. lägger av kände jag ett visst mått av sorg, men inte den typiska sorgen. Den stammade till stor del ur känslan av att inte känna tillräcklig sorg.

Och jag antar att saker stelnar med tiden. De senaste åren har jag sällan nått några höjder eller djup i mitt musiklyssnande, och jag antar att min fantasi tappat sin udd. Allt oftare lyssnar jag på en viss typ av musik av pliktkänsla. Jag vill inte svika mitt yngre jag - mitt yngre, mer idealistiska, mer romantiska och naivare jag.

Men, samtidigt, det där är också en definition av den nostalgiska känsla R.E.M. alltid framkallat hos mig. Redan första gången jag hörde "Loosing My Religion", någon morgon i mitten av nittiotalet på radion, måste jag ha känt den. En längtan efter ett ursprungligt tillstånd, något nästan organiskt. Som allra starkast finns i den fullkomligt oförklarliga längtan du känner, om du inte är helt hjärtlös, när du hör "Perfect Circle" en gryende sommarmorgon.

Åh, vilken tråkig, ensam dag! Men vad är det som kommer krypande över bordet för att lova att allt blir bra? En R.E.M.-tvestjärt!

2011-09-26T16:52:00.005+02:00

Keep Calm And Carry On

2011-09-23T16:37:00.002+02:00

Jag hade inget emot att fylla 25. Jag tänkte mycket på ålder - hur fort
tiden går! - fram till för ungefär ett halvår sedan, då jag slutade. Vissa
saker tappar sin betydelse. Kanske kom jag fram till något som gjorde att det
inte kändes viktigt längre. I så fall var det något abstrakt, inget jag kan
formulera, och förmodligen inte viktigt.

Nu är det dagen efter. Jag och Ditte sitter på Storken, i stora stoppade
möbler. Jag är 25, Ditte pluggar. Storken ligger på Stora torget, och det är
väldigt, väldigt tillfredställande att titta ner på fredagsstressen genom
fönstret här. Horderna av fikatjejer skapar ett trivsamt sorl, och Ditte
knattrar på datorn. Jag har en bok som bara maler på, inget händer, men den är
också trivsam, som en fika på stan.

Jag fick en systemkamera i present igår. En dröm som blev sann. Jag
vågar inte tänka på hur snälla alla har varit som gett mig den. Den är otrolig.
Den har en funktion som vibrerar bort damm i kamerahuset, och en GPS-funktion
som känner igen var en bild är tagen. Man vrider på ojektivet och hittar fokus
och sedan har man tagit en fantastisk bild, vad man än siktat på.

Att plötsligt äga en systemkamera är som att i vuxen ålder bli tio
centimeter längre, eller få ett jämt helskägg. Det är en helt ny dimension. Det
känns som att tilldelas ett konkret sjätte sinne, eller att bli extremt kapabel
inom naturlärorna.

Den sista dagen på mina 25 första år splittrades R.E.M. Jag har lyssnat
på R.E.M. i tio år. Nu är jag 25 och mitt favoritband finns inte längre. Det är
ett tecken, men jag vet inte på vad. Den andra dagen på mitt 25:e år ringde en
rekryterare och bjöd mig till intervju för ett jobb. Det är också en enastående
tillfällighet.

På tavlan Ditte broderat åt mig står det "Keep Calm And Carry
On".

Vi tog en tur på stan idag för att hitta en sparbössa som inte går att
öppna. I mitt nya liv sparar jag pengar för att bekosta flytten tillbaka till
Linköping. Bössan fanns på HouseHold. På den lackerade plåten står, stolt:
"A penny a day keeps the madness away!" När jag behöver pengarna
måste jag öppna den med konservöppnare.

Det finns en helt bestämd känsla i en fredag på stan. Det är populärt
att illustrera ett upphöjt tillstånd med en utopisk sandstrand, men för mig är
det en svajande, uppblåsbar jippodinosaurie som står mitt i en centrumförenings
torgevent. Uppsluppenheten efter lön, en fredag i en svensk stadskärna! Hur en
eftermiddagsfika plötsligt blir en after work. Hur 19 gymnasietjejer lyckas
hitta varsin kaffevariant på ett café, och hur du precis hann beställa innan de
kom. Och hur "baristan" ler matt och drömmer sig bortom macchiaton,
till ett fredagsmys vi inte vet något om.

Där finns poesin och sagorna, hos folk som inte lyckats hitta rätt jacka
för september, hos de som svettas och de som fryser medan en telefonsäljare
pratar rakt ut med ingen från bakom ett litet podium, som inte lyckas dölja hur
illa telefonsäljarbyxor passar honom.

Två våningar upp sitter jag och knattrar, keeping calm, carrying on.
Ditte skriver ett paper om barndomspsykologi, fikatjejerna sorlar, jag är 25 år
och glad över att inte tycka att det är gammalt längre. Jag har en kamera nu,
och kanske ett jobb som brevbärare snart, och allt det är bra.

Vad man gör en lördag i min hemstad

2011-09-19T19:08:00.002+02:00

I lördags var vi på kändisfotboll i Linköping. Man har byggt en ny fin arena vid universitetet, och solen sken, och in joggade Patrik Ekwall. Det var speakerröst och ölmuggar och varm korv. Ravelli stod i mål, Patrik Sjöberg gjorde inhopp och Thomas Bodström hängde en kasse. Vi hade med egna öl. I paus öppnade Ekwall en hockeytrunk med matchtröjor som han ville sälja, men ingen var intresserad. I tidningen stod det idag att 1400 åskådare hade varit på plats. Kändisarna vann med 3-1 mot Linköpings studentlag.

Senare på kvällen satt vi på 55:an och väntade in kvällen. Då kom kändisarna gående ned för Ågatan, i skinnjackor och med sug i blicken.

Jag antar att det här är sådant jag måste vänja mig vid

2011-09-14T16:50:00.004+02:00

Jag hade inget att göra. Så jag bläddrade bland mina skivor. Jag hittade Bob Dylans Infidels. Hjärtat gjorde glädjehopp. Min nya sommarskiva!
Någon sekund gick, och kanske kändes det som mer, och sedan insåg jag att den inte alls är min nya sommarskiva. Orden som ska bort är "nya" och "sommar". I mitt huvud var jag alldeles nyss nere på stan och köpte den. I mitt huvud var det kanske några veckor sedan jag skrev glada statusuppdateringar om den på facebook.

Det blev obehagligt. Jag gick till datorn, fick fram skivan i iTunes, hittade filerna och gick till "Egenskaper". Jag lade in skivan i datorn 29 maj.

En text som den här låter så lätt konstruerad - scenen framstår som överdriven om minsta värdeord smyger sig in - så jag avstår från att skriva att jag blev "chockad" eller att jag "frös till" eller något sådant.
I en perfekt värld, eller en dålig film, hade jag spärrat upp ögonen och sugit in luft med öppen mun.

Inget av det hände. Det som hände var att jag satt blick stilla och lät en våg av äkta förvåning blandas med medelstarkt vemod.
Det var ändå ingen som kollade.

Man kan väl säga att antingen Infidels, sommaren, jag själv eller tiden svek.

Vill du ha den på engelska går det också jättebra

2011-09-14T16:21:00.003+02:00

Jonathan Franzens Freedom finns nu översatt till svenska, som Frihet.
Jag tycker så oerhört mycket om den boken att jag fortfarande tänker på den flera gånger om dagen.
Jag tycker så mycket om den att jag flera gånger på allvar har funderat på att börja fågelskåda.

Ingen jag känner verkar ha läst Freedom, fastän jag pratat så mycket om den. Och det skyller jag på språket. Vem orkar läsa på engelska, herregud?

Nu tänker jag beställa Frihet från internet. Och sedan tänker jag skicka den till den första som i kommentarfältet till det här inlägget lovar på hedersord att läsa den från pärm till pärm. Det är det enda jag kräver som motprestation.
Den är en fin bok, och en av de bästa jag läst.

Jag måste prata om det här

2011-09-13T15:01:00.002+02:00

Idag blev jag så hungrig att jag gick in på en kinarestaurang och beställde buffé. Jag har inget emot att äta själv på restaurang, men personalen brukar inte uppskatta det.
De friterade bollarna med kyckling i var slut, så jag tog en tallrik med bara gegga, i väntan på bollarna. Jag satte mig så att jag hade uppsikt över buffébordet, och så slevade jag i mig geggan. Den smakade svartpeppar och salt. När jag var färdig hade bollarna inte hunnit komma ut. Jag satt kvar en stund till - hoppades! - och precis när bollarna bars ut, i ett stort ångande kar, tog en servitör min tallrik och mitt glas.
Det gjorde mig så ledsen att jag inte ens stannade för att dricka kaffet.

Mitt nyhetsberoende

2011-09-12T14:11:00.003+02:00

Hur ska vi säga? Ja, vi kan säga att jag inte gör så mycket just nu. Den typiska dagen vaknar jag när jag känner för det, och sedan läser jag tidningarna på nätet resten av dagen. Jag träffar inte särskilt ofta andra människor, och det är dåligt med jobb för tillfället.

Ändå är det okej. Tidningarna är så spännande nu. Världen är galen. Åtminstone varannan dag händer något man aldrig hade kunnat förutse. Om man följer nyhetsflödet i realtid är det (nästan) som om man faktiskt sysslade med något värdefullt. Man väntar på nästa sak som ställer allting på ändå. Varje gång med den där magiskt apokalyptiska anstrykningen - Liv död, kärnanläggning i brand, terrorister i Göteborg.

Den kittlande sensationen när Aftonbladet frontar med "JUST NU:"! Eller när texten slutar med: "Texten uppdateras fortlöpande." Hur jag vet att folk jobbar för högvarv på olika redaktioner då. Hur blanka deras pannor börjar bli just medan jag hämtar mer kaffe.

Kanske lever jag ut min egen version av den latenta journalistdrömmen. På mitt sätt är journalistiken fantastisk: renons på prestationsångest, intervjuteknik och pressetiska regler.
Ja, och jag behöver inte göra ett skit själv.

Kulturnatten 2011 - ännu en biter i gräset

2011-09-12T11:08:00.004+02:00

Vi hade en spännande Kulturnatt 2011. Framför allt hade vi en dynamisk uppställning. Siiri och Fegge hälsade på. Vi började kvällen med att bomba rock på stereon, till Matilda och Siiri fick igång en gammal mp3-spelare för att spela ironiska plojhits från förr. Jag vill inte vara taskig (jag vill faktiskt inte det), men när tjejer använder stereon som medium för tillbakablickande internhumor börjar det bli dags för alla andra att kränga på sig jackan.

Vårt första stopp var fotoutställningen "Heteronorm" av Elisabeth Ohlson Wallin. Medan de tre av oss som en gång i tiden gick ett gymnasieprogram med kulturinriktning - där man bland annat lär sig hur man ser ut som om man förstår konst - njöt av den normstörtande visuella kavalkaden, hade Fegge det lite kämpigare. Inte för att han förstod mindre än oss, utan för att han tyckte att det var bullshit. Det var väldigt roligt att ha med honom, för det betydde att vi blev tvungna att berättiga allt för både honom och oss själva. På så sätt blev fotoutställningarna en betydligt mer lärorik och vital upplevelse än om vi efteråt stått och berömt oss själva för vår intellektuella spänst.

Något senare såg jag ett ljus slockna i Fegges ögon när det gick upp för honom att den här festivalen helt saknade kommersiella dragplåster. Det råkade hända när vi köade till Galleri Londons utställning av samiskt foto, och då förstod jag att det nog vore bättre för alla om vi splittrade gruppen. Fegge och jag armbågade oss fram till Pitchers. Ironin framstod inte just då, men 30 minuter efter Heteronorm hade vi delat upp oss i tjejerna och killarna, och Fegge renade sig med Jägermeisster och stor stark medan Matilda och Siiri i stillhet betraktade uppländsk bildkonst.

Därefter var det utför, såklart. Den internationella kortfilmstimmen fick stå åt sidan till förmån för ölbröl på Katalin, och efter det blev det liksom aldrig aktuellt med Röda rummets författarsamtal. Men kanske vidgades våra vyer något av de två, tre persiska hitlåtar vi hann lyssna på i svarttaxin hem.

Be better than you were

2011-09-04T22:51:00.002+02:00

Jag har letat en hel del nu.
Bland skivor, bland böcker, bland filmer.
Och jag kommer inte framåt en meter.
Jag förstår inte det.
Jag vill bara skriva något, men det blir svårare för varje gång jag lär mig något.

Arvet

2011-09-04T22:39:00.003+02:00

Sommar runtom Europa och Sverige.
Jag hade aldrig kunnat drömma om alla upplevelser.
Nu blir det inte så många fler.
Jag har lekt herreman i ett och ett halvt år och snart måste jag börja leva som det var tänkt att jag skulle leva.

Pengarna från arvet är snart slut och jag måste spara resten.
Men många kan ha det så jämt.
Flera resor om året, stereo när det behövs, ny TV.
Jag besökte drömlandet och hade skitkul.
Men det var mycket ångest också.
Att ha pengar innebär att tänka på pengar.

På havet

2011-09-03T00:04:00.002+02:00

På Arholma över helgen.
Svärfar har ett upplag med virke som ska klyvas och fraktas. Träet ska bli ved, och vi har åkt ut.
Vi satt hos grannen och tittade på EM-kvalet, i ett hus i världens utkant.
Men så sipprade världen in.

Lite senare låg vi på parkettgolvet och lyssnar på powerballader.
Matilda gick ut för att röka en cigarett. Jag började skiva morötter för att ha något för händerna.

Alla gamla rum är borta

2011-08-23T11:50:00.003+02:00

En hel förmiddag framför datorn, stängda fönster nu, vitt ljus. Solen kommer ibland och lyser en stund. Tänder upp dammet. The dust you seldom see.
Textraden från Cohens Love Itself, som alltid får mig att tänka på ett överkast jag hade som barn. Det var av fleece, svart och rött med apor på. Tysta förmiddagar då vi städade hemma. Mitt paradnummer, om jag var på det humöret, var att bädda med aporna. Så kom de stilla timmarna. Lägenheten badade i vitt ljus, det var tyst, och varje gång jag slog på överkastet steg ett moln av damm, som en plym från sängen.

Bildminnen som bränt sig fast. Så tömda på mening att jag måste leta efter en hos dem. De små brännande filmsnuttarna kan få mig att känna mig fullkomligt substanslös.

Hoppas att det går över

2011-08-19T22:33:00.002+02:00

För jag älskar verkligen att läsa. Jag läser som jag lovade - för min egen del, och massor.
Jag vill ha en jävla passion. Så jag läser.

Men jag förstår inte de som brinner. Är de, eller jag, fel ute?
Efter några år kan jag säga att det inte går. Det går inte att brinna för något. Man kan inte ha min genuppsättning, min uppfostran och min klasstillhörighet, och samtidigt brinna.
Jag kan inte brinna.

Jag minns hur läraren kallade oss avmätta på journalistlinjen. Jag tänkte: Precis!

Då var det choser. Men man kan inte växa upp i dem. De är tomma. Nu vill jag stå för något! Men jag kommer inte på en enda sak.

Det här är så patetiskt, men

2011-08-19T22:17:00.001+02:00

Jag önskar jag kände någon som ville läsa.
Verkligen läsa.

Alltså någon som verkligen ville läsa.

Och så kunde vi prata om böckerna sen.

Så gick ännu tio minuter

2011-08-12T13:27:00.002+02:00

Molnen hänger lojt över parken, och jag står rak i ryggen och tittar ut genom fönstret. Jag har mina händer i fickorna. Jag tänker: nu borde jag sucka. Och så suckar jag. Det är tyst. Jag ser att det blåser där ute, men det hörs inte in.

I natt var det sju grader ute. Jag cyklade hem från Katalin i utan jacka och det var så kallt att jag skakade.

Jag går och plockar fram en skiva med R.E.M. från nittiotalet, och så ställer jag mig vid stereon med den. Jag tittar på skivan och sedan på stereon, och sedan lägger jag skivan i stereon och trycker på play.

Det är mättat tråkig stämning här hemma - som en tyst tisdag hos riktigt gamla människor. Musiken passar inte in, den skär sig. Jag föreställer mig hur det skulle kännas att sätta på TV:n och titta på något av programmen som går nu, 13.36 en fredag. Kanske vore det rentav farligt.

När jag har tråkigt själv börjar jag alltid skådespela. Jag överdriver gesterna, gör som jag sett folk i filmer göra. Jag spelar den uttråkade. När jag sätter mig i soffan gör jag det sakta, med händerna på knäna. Egentligen kommer jag inte behöva hålla mig i knäna när jag sätter mig på många, många år, men det blir mer verklighetstroget så. Och skulle jag sätta på TV:n, skulle jag göra det med fjärrkontrollen rakt framför mig, hållen vågrätt. Det skulle helt enkelt vara den uttråkades sätt att sätta på TV:n.

Min rutin

2011-08-06T00:01:00.002+02:00

Jag har väldigt svårt att upprätta rutiner. Jag är rastlös och börjar snart leta efter ett annat sätt att göra saker på, även om jag trivs. Dessutom har jag ett sådant jobb. Jag behöver bara fylla en pott av arbetstimmar varje månad, och sedan spelar det ingen roll när de timmarna äger rum.
Jag är inte medlem i någon förening. Jag har inga schemalagda aktiviteter alls. Jag engagerar mig inte i något.

Men jag har en rutin som jag älskar. Det är att lyssna på veckans podcast med Filip och Fredrik. Det är som med Disney-programmen på fredagarna i barndomen. Alla små ritualer! Hur kaffet står, hur jag mekaniskt spelar FIFA medan jag lyssnar... De 45 minutrarna är helt ledig tid för mig, vilket kanske inte låter så dramatiskt, men det är det. Jag skulle aldrig sätta igång podcasten om jag inte visste att jag skulle kunna lyssna på den ostört. Jag minns inte så mycket av februari och mars, men jag minns hur det kändes att lyssna på podcasten då, när himlen var en vit skiva över en vit stad, och jag verkligen behövde komma bort en stund.

Och kanske är själva ritualen i sig - hur den känns - det viktiga. När Marcus och jag ses brukar vi höra efter med varandra: lyssnat på podcasten? Ja, grym! Men sedan minns ingen av oss vad den handlade om. Vi är överens om att den var bra. Vi har kanske båda googlat efteråt, kollat upp någon av de som nämndes. Men vi minns inte mer. Och det är ingen kritik eller så. Podcasten är ren eskapism. Verkligen, ren eskapism.

Böcker

2011-08-02T23:22:00.002+02:00

Jag läser Karl Ove Knausgårds Min kamp 2. Den är en sådan bok som tränger sig in i allt jag gör. Om jag tar några öl, börjar jag prata om Min kamp. Jag kan försöka kämpa emot, men Min kamp vinner alltid. Varje morgon vaknar jag från en dröm som har med Min kamp 2 att göra.

På något sätt vann Min kamp-projektet över allt annat. Det är svårt att tänka sig en självbiografisk roman efter Min kamp. Och då har vi bara läst två delar i Sverige. Något börjar och slutar med Min kamp. Samtidigt kan jag inte rekommendera böckerna för någon, direkt. De smakar, liksom, illa.

Ändå vore det så himla synd, om någon som vill läsa - just nu - missade att läsa dem. Man står aldrig närmare en klassiker, 2011, än om man läser Min kamp. Man kan inte hävda att man bryr sig om böcker, nu, utan att läsa dem, och Jonathan Franzens Freedom.
Det är allt jag förstått.

I hemstaden

2011-08-02T16:47:00.002+02:00

Det är uppbrottstid. Par gör slut och vänner flyttar runt landet. En del får barn.
Jag går i Linköping på den sista dagen i min extra semestervecka, och solen gassar.
Nu kan jag gå här och se stan för vad den är, snarare än hur den sett ut för mig, i en annan tid. Sådant tar tid. Och är kanske inte till Linköpings fördel. Men så är det.

Men då bereds plats för de små upptäckterna. Hur man lagt ny gatsten i en korsning av gågator, och på så sätt bildat ett litet torg i mitten av Ågatan. Och det som förut var en hal och otäck berghäll mitt i stan är nu ett modernt kvarter med restauranger och yoga-institut.

Jag var hos Martin och Rebecca i Motala igår, och vi pratade om hur Östergötland står och räcker upp handen. Här är vi! Jag sa att jag ser hurtiga slogans överallt, och att det är lite gulligt från håll. Det är "skyskrapor", nysatsningar och bandklipperi, nya järnvägar, kommunpolitiker, arenabolag och framtid. Kanske lät det nedlåtande när jag sa det, eftersom jag inte bor här.

Men jag ser mycket fram emot att göra det. Det finns en naturlig värme i det hurtiga här. Tjejerna som jobbar i butikerna i stan. Småstadens skönheter för tio år sedan, nu med lite för blont eller lite för svart hår, med alldeles för mycket brun utan sol i ansiktet. Det finns en historia bakom deras glada östgötska småprat. Man vet att de tränar på World Class. Man vet att de tycker att det är "fräscht" med lax. Man vet att de drömmer om MC-kort.

Jag lägger också märke till stans arkitektur. Hur varje sekelskiftespalats följs av en funkiskloss. Hur man satt ett litet torn på någon gammal tegelbyggnad, spacklat över och målat allting blått. Det är harmlöst och välmenande, men kanske lite pretentiöst. Här verkar ingen ha tagit illa vid sig när de gamla kinarestaurangerna i ett slag blev tapasbarer. Det är bara så det är. Eller så är det kanske bara mina fantasier. Jag vet inte hur det är att vara gammal och reaktionär i ett sådant klimat, men jag vet att det inte hade fungerat i Uppsala.

Världens bästa grannar

2011-07-25T20:18:00.007+02:00

Ibland blir jag rörd när jag tänker på mig och brorsan. Hur vi gör saker så annorlunda men ändå tänker så lika. Hur vi hittat fram till en så bra relation trots vår ålderskillnad och våra olika livssituationer.

Om jag är i den sinnesstämningen, kan jag känna en stor tacksamhet till Marcus. För att han, utan att veta om det, visat vägen för mig genom att gå före. Och för att han utmanat mig intellektuellt och hjälpt mig bli mer kritisk och mer självständig.

Jag tänker på den samhörighet jag kan känna, när vi pratar om något riktigt initierat, som det vore svårt för andra att förstå.
Vi visar varandra hänsyn. Vet var vi har varandra.
Brister och styrkor. Omständigheter och temperament. Bra dagar, dåliga dagar.

Och så sitter jag en helg som klistrad framför TV:n. Isande fasa sköljande uppför ryggraden. Ibland gråter jag. Ibland bara gapar jag. Det som hänt i Norge har berört mig på så många plan.

Men det är inte bara mörker. Inte för mig. Jag känner inte hat och jag längtar inte efter hämnd. När Jens Stoltenberg, i Oslo domkyrka, säger:
"Låt mig säga till familjer över hela landet, som har mist en av sina kära: Ni har min, och hela Norges, djupaste medkänsla i sorgen. Inte bara det. Hela världen känner med er."

Då. Då översköljs jag av en så stark känsla av broderskap. Av tacksamhet. För att få vara skandinav och nordbo. Jag är tacksam och glad för allt vad vi så länge lyckats stå för.

Det är en liten glimt av hur värdefullt allt det här är.

Everybody's Been There And I Don't Mean On Vacation

2011-07-20T21:50:00.003+02:00

Snart kommer Red Hot Chili Peppers nya skiva. Vi har redan hört regndans-singeln, och den är ju helt okej.
Men minns ni hur det var en gång i tiden? När Californication-videon hade premiär! Det var ju typ den sjätte singeln på den skivan. Alla som hade skivan hade gått runt och sagt i nästan ett år: När Californication kommer som singel, då jävlar!
Och minns ni hur den där skivan sålde? Den sålde som spikmattan på landsbygden, den skivan. Hela året gick man invaggad i en mjuk dimma av nyheter om hur Californication bara inte slutade sälja.
Det var ett härligt år. Mitt andra medvetna musikår. Och det sista året för musik, egentligen. Det fanns en post-musik-vibb. Men för mig skulle musik just börja.

Man sa:
"Fan, alltså, Californication är lätt den dyraste video som gjorts. Lätt!"
Man svarade:
"Alltså, fan, han sjunger ju om Sverige, gör han ju!"
Man sa:
"Det är lätt Dreamcast-grafik i Californication-videon. Lätt!"
Man svarade:
"Det är ju 3D, är det ju."

Man vill inte ha en massa spring

2011-07-20T19:43:00.002+02:00

Jag tänker ofta på hur livet ska bli när vi flyttat till Linköping. I mina dagdrömmar är det alltid söndag förmiddag. Vi sitter i en bil, Matilda och jag, och när vi färdas, färdas vi från en nystädad lägenhet. Vi är på slottsutflykt. Det är något vi ofta gör i framtiden. Vi åker runt mellan östgötska slott och herresäten. När vi parkerar utanför slottet sveper jag med handen över blickfältet och presenterar slottet och dess historia. Kanske säger jag:

"Välkommen till Brokinds slott! En gång säte för släkten Natt och Dag! Just precis - den nu levande äldsta svenska adliga släkten. Men skit i det, herregud. Här spökar Barbro Påle, här sprakar hösten, och här möts sjöarna Järnlunden och Lilla Rängen. Att du känner igen dig beror på att Brokind slott headlinade omslaget till Björn af Kleens oerhört sega, men upprörande reportagebok Jorden de ärvde."

Jag är påläst och välartikulerad i framtiden. Jag tar min fästmö på dagsutflykter i ett Östergötland som aldrig tycks få slut på slott och herresäten. Jag breder ut picknickfiltar och serverar pestostinna måltider i det fria. Höstgräset frasar under oss när vi tar slottsträdgårdarna i besittning. Kanske flyger en sällsynt fågel förbi. Då slår vi upp den i en fågelbok vi har i bilen.
Vi är så in i helvete jävla medelklass i mina dagdrömmar, att trivseln är som ett vaxartat extra lager hud på våra kroppar.

A New Arrangement

2011-07-19T19:50:00.003+02:00

Jag är fortfarande lycklig.
Jag jobbar. Musiken finns där. Böckerna också.
Jag stiger av tåget och kisar mot himlen. Jag ser att den är vacker, som den nu är. Och jag tycker inte att den är en kliché. Jag tycker inte att jag är Gustaf Hammarsten medan jag gör det. Det kommer naturligt, bara.
Jag har hittat ett sätt att vara på som inte skaver.

Jag kan inte förklara hur bra musiken låter här hemma. Jag har slutat röka. Jag går på efter-semester-diet. Jag jobbar och lyssnar på musik. Spelar mitt Final Fantasy när det är molnigt. Träffar Sophie när jag kan. Tiden går. Och det gör inte ont medan den gör det.

And Then Joy Breaks Through

2011-07-18T00:32:00.002+02:00

Jag åkte till Linköping med ett tidigt tåg i lördags. Gick på fest för att fira Rasmus och André, som blivit 25. Festen var så jävla bra. Jag log hela kvällen. Först framför fotbollen. Sedan vid maten. Jag log trots att ölen tog slut. Jag log och dansade. Till slut satt jag sist kvar med Rasmus och pratade. Alla hade gått och lagt sig eller åkt hem. Andrés föräldrar gick runt och städade i huset. Det var inte sent längre, det var tidigt.

Gick genom Linköping medan himlen gulnade. Somnade - leende - i sängen hemma hos mamma, och vaknade leende i eftermiddags. Mamma lagade mat och vi trixade med hennes iPhone och jag kunde inte sluta le.

Åkte tåget hem till Uppsala med en varm klump av glädje i bröstet. Det har fortfarande inte gått över. Undrar vad det är. Hoppas det inte är något farligt.

Final Fantasy

2011-07-15T20:43:00.003+02:00

Matilda ska åka till Arholma och jobba i tre veckor. Det här händer varje sommar, i växlande omfattning, så det borde inte komma som en överraskning, men det gör det. Alltid.

Det är jobbigt när det händer. Men, det finns också något speciellt med att ställa sig inför en prövning. Man mäter sig själv. Ser vad man går för. Och kliver ur sitt vanliga liv för en stund.

Det här är kanske stora ord. Men det är inte mitt fel. I år är mitt gräsänklingsprojekt Final Fantasy XIII. Ett gigantiskt rollspel, fullt av japansk sentimentalitet, stora känslor, kampen mellan gott och ont - och helt otroligt pompöst överspel.

För nio somrar sedan (herregud) gjorde jag ungefär samma prioritering. Final Fantasy X hade just släppts, till Playstation 2. Jag hade fått mitt Playstation 2 av mamma - en gåva som för alltid kommer överglänsa alla andra materiella gåvor, är jag rädd. Playstation 2 var nästan helt nytt. Den var definitivt något att komma med. DVD-spelare, CD-spelare och spelmaskin! Och svart! Vilket var ganska mycket att ta in för någon som just börjat förfoga över sitt barnbidrag. Jag har aldrig varit så nära samtiden som då.

Jag "jobbade" i två veckor på Saab i Linköping. Pappa hade ordnat jobbet, som egentligen var en inspirationskurs för framtida JAS 39 Gripen-ingenjörer. Något jag varken var, är, eller kommer bli. Men kursen var öppen för alla som hade en förälder inom Saab Aerospace. Pappa och jag lunchade varje dag, och vi hade samma Saab-tröja på oss medan vi gjorde det, så jag tvekar inte att säga att det är ett av de bästa jobb jag haft. Vid ett tillfälle bjöds vi på en en rundtur över fabriksgolvet. Vid den häftigaste anhalten stod pappa böjd över en öppen lucka i en JAS och skruvade i viktiga komponenter. JAS-planet var beigegult och under produktion, av ingen mindre än min pappa. Vad min pappa gjorde på jobbet? Tja, han byggde världsledande mördarmaskiner. Din? Kamrer. Okej.

Vi drillades under kursen i att bland annat beräkna i en dator hur en stenhård vattenstråle skulle skära ut flygplansdelar ur ett råmaterial jag glömt namnet på. Jag programmerade ett K, vilket jag, om jag ska vara hård mot mig själv, inte tror kom svensk vapenindustri till användning. Vi fick också pressa fram kompositstrukturer. Mitt bidrag var den fulaste väggklocka som någonsin tillverkats i kolfibergranit. Den kvadratiska strukturen belönades med en guld/silverfärgad bakgrundsbild formad som en grip, vilket jag menade som en ode till Östergötland (detta stolta, vapenproducerande landskap). När jag senast såg väggklockan under en inventering på mammas vind, ändrade jag mig. Nu är klockan en installation, vars underliggande budskap lyder "Sluta bygga mördarflygplan, Östergötland, min pappa har gått i pension nu. Och förresten - gripar har inte högerarmar, väl?"

För kursen fick vi 1000 kronor. Vi fick också ett examensbevis, som jag, om sanningen ska fram, fortfarande använder i mitt CV. Det står "Verkstadsteknisk yrkesorientering", vilket verkligen hjälpte mig när jag som nyutexaminerad försökte skaffa jobb som journalist. Jag är säker på att det också kommer leda mig fram till en utsökt bibliotekarietjänst, när den dagen kommer.

Nu lät jag kanske cynisk, vilket i så fall bara är onödigt. Jag tog min tusenlapp och köpte Final Fantasy X. Det blev en av mina bästa somrar. Jag spelade överallt. Var jag än åkte, följde mitt Playstation 2 med, nerpackat i originalförpackning. Jag var mycket i Björkfors, där pappa bodde. Det är mitt i skogen med två sjöar i mitten. Jag pluggade in spelet i en TV jag hade på rummet, och så var allt perfekt. Otroligt nog hade jag en flickvän vid den här tiden, som ofta följde med de sex milen från Linköping. Visst, vi badade och så. Men mest spelade jag FFX. Hon satt bredvid. Jag var helt fängslad av Tidus och Junas öden i Spira.

Faktum är att det här spelet var en av mina starkaste upplevelser av kultur över huvud taget, och fortfarande är det. Innan det otroliga inköpet av FFX (599 kronor, govänner) hade jag varit hänvisad till budgetspel, som nästan alltid sög. Men mest av allt var jag spelteoretiker. Jag läste varenda stavelse i varenda speltidning som gavs ut, och jag drev de anställda på Tradition i Linköping till vansinne genom att vara där varje dag, men nästan aldrig köpa något. Jag ägnade dock väsentlig tid åt att citera Super Play, vilket jag trodde skulle särskilja mig från affärens övriga klientel. Medan sanningen var att Super Play var den enda tidningen om spel som fanns, och alla läste den. Eller okej, det fanns en till, som jag glömt namnet på. Jag läste den förstås, men alla minnen av den är som bortblåsta. Jag antar att det finns ett skäl till det.

Nu har jag spelat Final Fantasy XIII i tre timmar och 27 minuter. Och det är så. Det är så. Det är så... Jag vet inte hur jag ska säga det här. Eller vänta, jag vet exakt hur jag ska säga det här: Det är så himla inte 2002! Hur tänkte de när de producerade ett spel som inte påminde om sommaren 2002? Det vill jag bra gärna veta.

Vad jag vill ha svar på från producenterna Square/Enix:

Varför sprider sig inte pappas grilldoft in i vårat vardagsrum medan jag spelar?
Varför är inte sommaren två år lång längre?
Varför jobbar jag plötsligt? Vad hände med Svenska A?
Ehum, låg Tidus och Juna sen, eller?
Vad hade vi kunnat göra för att vinna över Senegal? Varför tog vi inte med oss ett enda riktigt minnesvärt mästerskapsögonblick från det här fantastiska fotbollsdecenniet? Va? Square/Enix, jag ställde just en fråga!

Genombrott i arbetet med själv

2011-07-15T18:21:00.002+02:00

Efter en vecka i Skåne och tre långa arbetsdagar tar jag några djupa andetag. Semestern blåste verkligen förbi, men jag höll vad jag lovat och gav mig själv en månad. Jag vet, att om bara några timmar kommer ett täcke av vemod lägga sig över allt. Regnet kommer fortsätta regna. Kalendern kommer fortsätta göra vad kalendrar nu gör. Tiden kommer i alla fall gå. Och det känns redan som så länge sedan. Prag, Edinburgh, Arholma, Österlen.

Nu har jag också lovat mig själv att bryta upp från de här cirklarna i februari, när vi flyttar till Linköping. Så hösten med vintern kommer inte med samma gravallvar som de senaste åren. Å andra sidan kan man inte argumentera med sig själv om vemodet.

Jag lovade mig själv en massa saker under den där månaden. Jag förstår saker så mycket bättre när jag får sova i veckorna, så jag kommer bli tvungen att hålla mina löften. Det var trots allt en mycket klokare människa som gav dem. Det viktigaste är att jag ska läsa mer. Jag ska läsa mycket mer! Och jag ska lyssna mer på musik. Jag ska börja bära bandtröjor. Jag ska blåsa upp de delar av min personlighet jag gillar. Jag förstår inte varför jag inte bestämt det tidigare. Eller, jag har varit rädd för att bli tagen för en bluff. Men det gick plötsligt över. Jag känner mig inte som en bluff längre. Jag vet inte ens vem jag skulle bluffa. Mina vänner skulle nog ha genomskådat mig vid det här laget.

Det stora P:et är inte lika skrämmande längre. Vid något skede slutar folk anklaga en för att vara pretentiös. Det gör de helt rätt i. Jag är inte det minsta pretentiös längre. Allt jag gör utanför jobbet gör jag av intresse eller tvång. Förstår ni? Mina motiv är rena. Rena i bemärkelsen att de syftar till att göra mitt liv bättre. Tjäna pengar. Lära mig saker. Förströ mig. Vårda mina relationer.

När jag förstod det, under ett av mina och brorsans långa pratstunder på uteserveringarna i Prag - pratstunder vi faktiskt kryddar med viss klarsyn ibland - började ett litet eureka dansa i bröstet. Jag hade köpt Leonard Cohens diktsamling Book of Longing och Jonathan Franzens The Discomfort Zone på en engelsk bokhandel. Jag kokade ner mina känslor till den bästa programförklaringen jag kunde komma på.
"Jag ska läsa mer."
Marcus hade inga invändningar.

Kanske når man sakta, sakta en lite större förståelse om vad som betyder något för en själv. Man förstår, kanske, att det man verkligen gillar inte behöver ha något att göra med vad ens närmaste sysslar med. När jag förstått att jag inte försöker lura någon, kan jag läsa riktigt fina grejer. Jag kan skaffa en prenumeration på Sonic och lära mig varenda jävla bandnamn på planeten. Jag behöver inga skyddande murar mellan mig och, till exempel, poesi. Det var vad jag upptäckte i Prag, och det var vad jag omsatte i handling på Avalanche Records i Edinburgh.
Det var en fin sommar.

Och nu kommer vemodet.

2007

2011-07-03T00:50:00.005+02:00

Bryan Adams går akustiskt i P4 just nu.
Summer of 69.

På många sätt är det ju FÖR JÄVLIGT.
Absolut.

Men Vaken finns där för tidningsbuden.
Och när solen just ska gå upp, en sommarnatt, och tidningarna börjar ta slut i skåpbilens baksäte...
Och kvällens sista flanörer skriker ut sina sista frustrerade läten över viken, och dagen börjar - då - DÅ - då funkar Bryan Adams och hans felstavade namn och hans rock perfekt.

Det här vet jag. För när sommarnätterna rinner mellan fingrarna på mig, då minns jag min barndoms värdelösa sommarjobb som vore de något att minnas.

Det är inte mitt fel!

2011-07-03T00:45:00.006+02:00

Lyssnar på P4. De spelar skojmusik om att knulla. 70-talet. Och Iron Maiden.
Licensavgiften.

2011-07-03T00:45:00.001+02:00

Twittrar.

2011-07-03T00:44:00.001+02:00

Jag slängde så mycket kebab just nu. Herregud så mycket kebab.

2011-07-03T00:43:00.001+02:00

Vad gör jag?

2011-07-03T00:42:00.002+02:00

NU DOG KONSTEN!

Alla ljuger

2011-07-03T00:42:00.001+02:00

Alla ljuger.

Hade han det?

2011-07-03T00:41:00.002+02:00

Men hade Bruce det? Eller ljög han?

I've got a job workin' construction for the Johnston Company

2011-07-03T00:39:00.001+02:00

NEJ JAG SKOJAR JAG HAR INTE DET

En plats för dyrkan och tacksägelse

2011-07-01T18:44:00.005+02:00

På Grassmarket i Edinburgh ligger världens bästa skivaffär. Det föreslog jag i alla fall när jag varit där några gånger, och stärkt mig med några öl på puben bredvid, för ägaren. Han höll med. Han berättade att folk kommit från New York och sagt samma sak. Och London har inget liknande. Han log snett. Han visste att han var bra. Jag bara log. Helt lyrisk.

Första besöket på Avalanche Records var omskakande. I en verkstad längst in i butiken låg posters i högar, en del slitna och en del nya. I backar utmed vägen stod fler i rullar. De mest obskyra grejerna fanns där, och det gjorde ont att inte kunna köpa några.

Men - utmed takbårderna hängde t-shirts av precis samma kaliber. Jag började med att köpa den coolaste tröja jag sett sedan LHC släppte sina svarta. En blå Saddle Creek Records-tröja med ett vitt piano. Och så plockade jag på mig alla Bright Eyes-skivor jag inte hade, och packade väskan full. Ingenting kostar något i Edinburgh. Många av skivorna kostade bara femti spänn. Tröjan, som jag skulle kunna importera från USA för typ 600, kostade 150.

Nästa dag var jag tillbaka. Nu plockade jag ner en till t-shirt. Jag laddade på med skivor av Monsters of Folk och My Morning Jacket. Och så pratade jag med ägaren med det vänligt sneda leendet. Han beklagade att "amerikanerna" inte skickar någon merchandise för artister som Elliott Smith och Sebadoh. Jag nickade ivrigt, för jag har letat i åratal efter den där Elliott Smith-postern, som inte finns. Jag kände att vi var vänner i det här, och att jag definitivt skulle komma tillbaka.

Tredje dagen köpte jag Sebadohs Bubble and Scrape. Jag har ingen aning om hur Sebadoh låter, men jag minns en artikel om dem från ett Sonic-nummer från 2008. Jag minns också en bild av Elliott Smith och Sebadohs Lou Barlow bredvid varandra i publiken på en konsert från min Elliott Smith-biografi. Men viktigast - jag ville impa på min nya kompis.

I affären kom ett skotskt original fram för att prata. Mamma, som letade Beatles, förstod inte ett ord av vad han sa. Men det gjorde jag! Jag har absolut gehör för dialekter. Och jag älskar de halvalkade originalen. Vi pratade om svensk damfotboll, bland annat. Mannen kände väl till Linköping, eftersom staden har ett okej damlag. Han berättade att alla skottar är mästare på geografi så länge platserna man frågar om har ett fotbollslag. Det var något jag kände igen hos mig själv, så förslaget lades fram att jag kanske är skotte. Om det stämmer, måste jag säga att det kommer som en total överraskning. Men jag tänker inte klaga.

Så hittade jag den definitiva skivan av Daniel Johnston, med flera av de låtar som gick förlorade när min förra dator kraschade. Omslaget är knappt ett omslag. Det är stackars Daniel som pekar på en målad stubbe, på en illa fotoshoppad bild. Längst ner står "1990" i 1990-rosa. Citationstecknen hänger där som på försättsbladet till en sjundeklassares historieuppsats. Skivan är så hemmagjord, att min fantasi om att Daniel själv kanske hållit i den i något skede av framställningsprocessen, kanske stämmer. Mamma frågade vem det var. Jag svarade att det är en psyksjuk man som sjunger rakt in i en bandspelare.

Nu sitter jag i en bastuvarm svensk julikväll, själv med mina nya skivor och tröjor. Damfotbollen går ljudlöst på TV:n, jag har öppnat en öl och lagt in en snus.

Jag lovade ägaren att komma tillbaka med vänner till Avalanche Records. Det var något jag sa för att understryka hur jävla fantastisk den affären är. Men det vore roligt om det kunde bli så. Jag har aldrig stött på en så verklig feel good-filmkuliss tidigare. Man stod och pratade om musik som om det inte var något folk slutade göra precis när jag kom i målbrottet! Skottar behandlade svenskar som musikintresserade jämlikar, och svenskar behandlade skottar som vandrande gudar. I en sjudande smältdegel, förstår ni, av musik och fotboll och lageröl.

Och jag hoppas att vi hinner åka innan den sista bortskämda skitungen laddat hem den definitiva gratisskivan som sätter spiken i kistan för bra musik.

I en idyll jag bara kommer förstå när jag minns den, senare

2011-06-24T18:42:00.003+02:00

Nu firar vi midsommar på Arholma.
Det är ju ett gott liv.
Jag läser ur min lilla Leonard Cohen-bok från Kafkas bokhandel i Prag.
Solen sköljer ur ett öppet fönster och Matilda kommer nerför trappan i klänning.
Vi går till byn och starka karlar hissar en platsspecifik midsommarstång.
En liten dam dånar ur ett föråldrat ljudsystem.
Barnen sjunger.
Rikedomen från Stockholm trängs med ett gediget sjöbjörnskap.
Och med oss andra.
Jag har köpt Östgöta sädes och kvällen ligger framför oss.

Tjeckiens mat

2011-06-22T19:11:00.005+02:00

Jag och Marcus var i Prag. Jag är fortfarande lite omtumlad. Framför allt är min mage omtumlad. Det tjeckiska köket står på en dallrande grund av fett. Och de serverar inga små restaurangpotioner. Snarare fullskaliga vägolyckor. Men den mest omtumlande kulinariska upplevelsen var att se min bror äta ett grisknä.

Det var sista måltiden på resan. Det som kom in var verkligen ett grisknä. De hade sågat av grisens ben halvvägs upp på låret och halvvägs nerför vaden. Det säger sig självt att en sådan anrättning inte får plats på någon talrik gjord av människohand, så knäet kom in hängande i en robust stålgalge, som förankrats i en tung järnställning, nerborrad i en skärbräda. Jag skrattade mig hes när rätten kom in - vilket jag, i efterhand, inser är ohyfsat på fin restaurang. Men det var så bedrövligt! Små borst glänste fortfarande på svinhuden, och Marcus grävde ut hög efter hög av senor, menisker och annan organisk finmekanik. Efter en timma hängde ett svårt sargat grisskelett kvar i sin galge, som ett makabert monument över en mycket, mycket centraleuropeisk mattradition.

Själv försökte jag beställa olika rätter, men fick nästan alltid in gulasch med knödel. Det är jättegott, men förödande. Jag tänker inte ställa mig på en våg förrän jag säkert kan säga att alla spår av tjeckisk matlagning lämnat min kropp. Och det hjälper ju inte att vi drack väldigt många stop av deras fantastiska öl.

Det är en jävla tur att jag inte lyckades

2011-06-13T19:19:00.004+02:00

En sak gäckade mig i mina dagdrömmar under mina tonår. Det var, att när jag slagit igenom som storslagen fotbollsspelare, skulle Hallingeberg alltid stå som födelseort i matchprogrammen.

Min idrottsliga gärning skulle, ju, vara en gåva till Linköping och Östergötland! Det dög inte att jag som ambassadör för en landsända, obönhörligen är född i en annan.

När jag upptäckte att det fungerade på det här viset, blev jag alldeles kall utefter ryggen. Jag hade varit på en av mina första hockeymatcher med LHC i Stångebrohallen. Efter matchen hade Krille och jag klättrat upp på sittplatsläktaren för att ta varsitt matchprogram. (Det oerhörda i att sittplatspubliken hade råd att både köpa ett matchprogram och sedan lämna kvar det i arenan lämnade oss nog aldrig, riktigt).

Till och med våra killar var ju födda på annan ort. Många spelare som var erkända Linköpingskillar var födda i Småland, Närke och Södermanland. Då förstod jag att man inte kan rymma från sitt pass. Och avundsjukan jag kände när det gick upp för mig att Krille var född i Linköping! Den var på riktigt, och den sved.

Idag hämtade jag mitt pass. Som jag upplevde det, var det en gammal strutt som stirrade tillbaka på mig, på den där bilden. Man kan säga om min passbild, att den kommer att göra sig rätt bra som Här är mördaren-bild på kvällstidningarnas löpsedlar. Om jag gör bort mig kapitalt, alltså. Man kan också säga att det är lite orättvist, det här med pass.

För här har man ju gått i fem år med sin bild. Jag var nitton på den förra bilden, på väg till London. Hade nyss tagit körkort. Jag hade tre identitetshandlingar, med mitt Nordea-ID inräknat. Det stod en air av oerhörd vuxenhet över ett sådant faktum. Och på passbilden står jag där, skelande, rågblond, glad och på väg.

Dryga fem år senare kommer nästa facit. Allting är identiskt, förutom den trötta typen som stirrar tillbaka på mig. Javisst, det är samma kille som kommer få mig att må skit om fem år, men det är också samma kille som rökt för mycket, druckit för mycket och sovit för lite de senaste åren. Det var han som svek den förre killen.

Men sen har vi det där med det eviga Hallingeberget. Jag tror inte att någon levande människa vet var Hallingeberg ligger. Min ordbehandlare väljer till och med att stryka under Hallingeberg med rött. Jag är född på Västerviks BB och jag bodde mina första nio månader i Ankarsrum. Vi har åkt tillbaka dit många gånger under familjära former och tittat på alla de där ställena jag inte minns. Men vi har aldrig åkt till något Hallingeberg. Det vet jag säkert.

Det är sorgligt för mig att vara född i Småland. Det är det. Det är inte riktigt samma sak som att vara en riktig Linköpingsbo eller en riktig östgöte. Det har jag valt att tackla genom att prata och skriva om Östergötland och Linköping hela tiden.
Jag antar att den enda trösten är att jag aldrig någonsin kommer hamna i något matchprogram, och att Östergötland och Linköping aldrig kommer att fråga efter mig.

Street smartness

2011-06-13T11:37:00.006+02:00

Ibland när jag varit i Stockholm, kommer jag hem med känslan att jag behöver revansch. Lite så var det i helgen. Jag är ju alldeles för fördomsfull för att vara i Stockholm. Jag är så fördomsfull, att jag utgår från att alla stockholmare är proppfulla av fördomar mot mig.

När jag steg av tåget var jag råmande hungrig. Men det kändes fel att bara äta en hamburgare på stationen. Hur skulle det se ut va? Så jag gick till Drottninggatan, smet in på Bengans och försökte förtränga hungern bland skivorna. Det gick bra. Jag hittade båda Conor Obersts soloskivor för 59 kronor styck, vilket är ett helt oerhört kap. Alltså, det är enastående. Så jag var upprymd när jag kom ut på Drottninggatan igen. Och då tänkte jag, att jag kan ju för guds skull inte sätta mig här och äta! Som en tysk! Nänä.

Så jag gick till Gamla stan, förstås. Och där var det ju värre. Det såg ut som om Gamla stan var en död organism och turisterna var angripande maskdjur. Det vällde turister ur varenda hålighet, överallt. Turisterna klättrade på väggarna, på varandra, de åt av fasadputsen och markbeläggningen. Man såg brittiska män bryta ner lyktstolpar och mata sina familjer med dem. Man såg horder av japaner välta parkerade bilar för att äta deras underreden. Kort sagt. Det var kaos.

Så jag vadade mig fram till Slussen, över till Södermalm. Här, tänkte jag, skulle jag kanske hitta ett ställe där jag kunde få en tallrik köttbullar och en öl. Jag ville sätta mig ner bland sansade människor, helst arbetare, som tyst äter sin måltid och knycker med tidningar. Det är ju bara det, att sådana ställen inte finns. Eller jag antar att jag hade kunnat sätta mig på tunnelbanan och åkt långt ut i någon förort och hittat en pizzeria. Det mest sansade hade kanske varit att åka tillbaka till Uppsala. För det här är något verkligt. Jag har den här sociala störningen. Jag kan inte gå in på ett ställe jag läst om i Rocky och beställa, med min dialekt och mina säkert helt felaktiga kläder.
När jag gått runt Söder i kanske 40 minuter hittade jag en helt tom uteservering. Jag tror att stället hette 100-lappen. Alla huvudrätter kostade 100 kronor. Och det ser ju till och med jag - det är inte en särskilt classy affärsidé. Så det fick gå. Men precis när jag bestämt mig för att gå in och väcka personalen kom två slanka Linnrosor i perfekt patinerade kläder och fnissade åt mig. Då fick det vara.

Jag gick några kilometer till. Affärer byttes mot skolor, restauranger mot vårdcentraler. Och där hittade jag ett ställe. Nu var jag så hungrig att jag jag ville slåss.
Det var något oklart vad stället ville. Man kan anta att de nyss startat upp verksamheten. Det låg i en blåsig korsning mittemot en teater. Jag gick in, med bestämda steg, och beställde en öl. Men det var så svårt för dem att hälla upp ölen! Hela glaset fylldes med skum. De hämtade fler glas, hällde fram och tillbaka mellan glasen för att reducera fram en stor stark. När det inte gick började de ösa med skedar. En kille sprang bakom disken för att skruva i kranar. Jag stod rak i ryggen och väntade. Jag är ju så rädd för de här människorna. Stockholmarna. De där som man inte vet var man har. Som besitter en oklar, men högst verklig makt. Som med en blick kan skicka mig tillbaka till högstadiekorridorerna.

Till slut hade personalen vaskat fram en produkt vi med vilja kunde kalla ett glas öl. Då var det inte längre läge att be om world food. Jag orkade inte. Jag tog en tidning och gick ut med min öl på gatan, valde bort sandsäcken för ett litet bord med en stol bredvid, och satte mig och drack. Snart kändes det bättre. Vinden fläktade i håret och solen sken. Från teatern hördes gitarr, bas och trummor, avlägset men distinkt.
Jag gick tillbaka in, beställde en flasköl, och snart hade en timma gått, sedan två. Jag gick därifrån, med långa steg, och en halvtimma senare hade jag hittat Burger King på Medborgarplatsen. Jag åt min hamburgare som vore den min allra sista chans till åtminstone 150 gram självkänsla.

Vi hörde ju att det ekade tomt där uppe, men herre Jesus Kristus...

2011-06-12T00:26:00.005+02:00

Jag skummade just igenom en artikel om att prins Daniel köpt sig förbi kön till universitetet. Kostnaden för den kurs han gått - 200 000 kronor - drogs på apanaget, enligt en riksmarskalk.
Vet ni varför han måste köpa sig förbi kön?
För att han fick 0,1 på högskoleprovet.

0,1.

Jag är inte aktiv republikan eller så. Låt oss säga att det krävs nyheter som den här för att mina republikanska nerver ska dallra i fem, tio minuter.
Och jag tänker inte dra en massa argument alla redan hört, herregud!
Jag lutar mig bara tillbaka och dricker siffrorna.

0,1.

Stekt

2011-06-09T21:50:00.006+02:00

Idag cyklade jag från Arlanda igen. Det var en upplevelse. En nostalgitripp, på sitt sätt. Men en fysisk plåga. Solen stekte och jag hade allergiklåda i ansiktet. Men när jag kom hem hade jag cyklat sträckan på kortare tid än någon gång innan, vilket kändes som ett mysterium. Jag cyklade nästan varje dag för två somrar sedan, och 700 dagar i soffan senare gick det bättre än någonsin.

Så jag stannade, rätt nöjd med mig själv ändå, på Ica och handlade. Sedan kom jag hem, duschade och lagade mat. När jag ätit var det som om kroppen träffades av blixten. Jag bara stocksomnade i soffan. De tre skrumpna melanocyter Gud fördelat jämnt över min hud, var överansträngda till bristningsgränsen. Precis som mina lår. Hade någon sett mig när jag låg i soffan, hade han kunnat vittna om en gråsvart rökbildning från min bourdeauxröda hud. Lukten av stekt människa blandades i en doftcocktail med ångorna från mina eftersvettningar.

När jag vaknade hällde jag i mig kaffe, satte mig i bilen vi lånat av mamma, och åkte tillbaka till Arlanda. Mamma och Ann-Marie, som varit på Kreta i en vecka, berömde min solbränna. De skjutsade mig hem och jag svalkade mig med några folköl som stått i kylen länge.

Några av mina tankar om Infidels

2011-06-06T02:54:00.004+02:00

Det är sommarnatt. Jag sitter uppe och lyssnar på Bob Dylans Infidels, som jag nyss upptäckte. Det var en upptäckt jag blev tvungen att göra jättemycket väsen av. För det visade sig att ingen av mina, ungefär lika Dylan-intresserade vänner brytt sig om Infidels. Sådant kan hända. Man kan bara inte räkna med att livet ska bjuda på sådana karameller.

En god bit av kvällen gick åt till att skriva brev till folk om Infidels. Jag skrev fysiska brev. Det är ungefär som att skrika, är det inte? För ett brev som läggs i ens brevlåda måste man läsa. Man kan inte gå och duscha i stället. Eller, jag antar att man kan det, men förr eller senare kommer man läsa brevet. Man kanske lyssnar på den bifogade skivan också. Vi får väl se. Klart är att min jämförelse med skriket sög. Man kan i och för sig gå och duscha efter att någon skrikit på en, men man får extremt sällan en skiva av samma person som skriker på en. Om vi nu väljer att glömma punk-eran.

Det att jag satte mig och skrev brev gjorde mig glad. Så ska livet se ut. Det ska vara en radda av händelser som triggar igång kreativt skrivande. Varje dag ska leda till något. Jag tycker det. Men alldeles för ofta köper man i stället skivan med Ron Sexsmith eller Josh Rouse.

Bob Dylan-katalogen är ju full av utfyllnad. Så är det. Men det man måste komma ihåg är att det är ju all annan musik också. Jag hade bara glömt det. Jag köper ofta skivor av betydligt sämre artister och vet att jag kan förvänta mig högst tre bra låtar. Och de skivor jag då köper, köper jag ofta till förmån för någon av de skivor vars omslag visar en Bob Dylan i ett eller annat stadie av ansiktsbehåring. Nu vet jag att jag aldrig, aldrig mer ska göra så. Jag ska inte gå in på begagnat-handlaren här i Uppsala igen och tro att jag får mer ut av en Counting Crows-skiva än en Bob Dylan-skiva. Ens en från Bobs religiösa period.

Alla kan vara kreativa på sin hemmaplan

2011-06-04T00:00:00.003+02:00

Ja, herregud. Det slår mig att jag, som bloggare, är lika hård mot twittrarna, som journalistlärarna var mot oss bloggare.
Det är kanske lite roligt.

(Inte för att twittrarna skulle klä sig i khakidräkt och djungelmössa för att finna såhär historiska marker för att ställa mig tillrätta, men.)

Men, ja, hehe. Ja. Nej. Man kan ju inte argumentera heller, eller hur? Man bara förstår inte.
Det är nog naturligt.

Litteraturen

2011-06-03T20:31:00.007+02:00

Nyss läste jag några månader från förr av min blogg och slogs av en insikt.
Jag menar inte att berömma just mig blogg, men jag insåg att jag tycker väldigt bra om mediet.
Enligt definitionen av litteratur som ett sätt att beskriva hur det är vara människa, är ju bloggen ett minst lika bra medium som boken.

Nu var det väldigt länge sedan någon klagade på bloggandet i medierna (faktum är att det är länge sedan bloggen ens nämndes i media). Det heter ju Twitter nu. Och virala media, vad fan det nu är. Men bloggen kom ju där typ 2004 och erbjöd ett reellt alternativ för alla som ville slippa begränsa sig under redaktionella och publicistiska former. Vem som helst kunde skriva något!

Till och med under journalistutbildningen stod lärarna och beklagade sig. Ska alla bara skriva om sig själva nu? Va? Va?
Jo, den möjligheten erbjuds. Men man kan ju skriva om vad som helst. Fuck de där medelklassjournalistlärarna, som kände sig hotade när pöblen plötsligt kom och naggade på deras offentliga röst-företräde.

Bloggen har dött som folkrörelse, till förmån för 140-tecken-gegga. Men vi jobbar vidare. Med litteraturen!

Denna utomordentliga, af godt och ondt så blandade makt

2011-06-03T18:16:00.006+02:00

Vi lånar mammas bil i en vecka. Det är häftigt att ha den stående nere på parkeringen. Idag gjorde jag något jag drömt om att göra. Jag bara tog bilen ut på ett beräknat onödigt ärende. Jag körde ut på Luthagsesplanaden, höger på gamla E4 och till MediaMarkt. Där tittade jag om de hade Bright Eyes Digital Ash In A Digital Urn (det hade de inte), och sedan åkte jag hem.

Just precis så tänker jag mig att det är att vara amerikan.

Men det är lite ensamt. Dålig timing kan man kalla det. Det finns ingen att umgås med i Uppsala. Vilket kanske inte borde komma som en överraskning eftersom stan dränerats på folk varje sommar sedan vendeltiden. Olof Rudbeck d.ä. droskade nog runt rätt planlöst om somrarna han också. Och undrade var alla sköna anatomikerlirare tagit vägen.

Det är en helt otrolig sommardag. Men jag kom aldrig igång med den. Det är okej i grund och botten, för det är fotboll på TV ikväll. Sådana dagar har jag alibi för att slösa med tiden. Allt blir ändå väntan i slutändan. Men jag har gjort några ärenden. Jag var nere på polishuset för att ordna nytt pass. Det har blivit väldigt högteknologiskt. När jag stod där med fingertopparna mot två röda scannerljus kände jag mig lite som en skådis i ett (rätt så) dystopiskt framtidsdrama från 1978. Det känns ju inte bra, i grunden, att mina fingeravtryck för alltid ska finnas bevarade hos storebror. Men samtidigt: Fixar de sådär verklighetstrogna specialeffekter antar jag att jag får bjuda till lite. Det blir ju svårt att nå Prag och Edinburgh i sommar, om jag av principskäl inte trycker mina fingrar mot det röda ljuset. Och det är där de har sin hållhake, de jävlarna. Varför har inte lillebror ryckt ut i vilda protester? Vi protest-soffliggare står ju här och är milt besvärade, för höge farao.

Jag kan dessutom känna att det röda ljuset bakom det där blankt myndiga glaset kanske bara är en maktdemonstration. Vad hände med att rulla fingrarna i bläck och dutta på en papperslapp? Och - var det inte tummarna som gällde? Nu var det pekfingrarna som blev scannade. Allt jag behöver göra vid nästa villainbrott är att använda teenage-mutant-ninja-turtles-fattning, och storebror står där och bara: "Grabbar, skaffa fram bläck och papper och ring och väck Niklas Hjulström för i helvete!"

I övrigt finns det ganska mycket att säga om ett besök hos polisen. Ett tag hörde man ju mycket om hur de skulle ändra sin image, och det njuter vi frukterna av nu. Alla poliser som stod bakom diskarna var fotomodelltjejer i åtsittande uniformer. Jag tänker inte protestera mot det, men jag blir lite full i skratt. Är det inte alltid så att alla välmenande reformansatser liksom landar halvvägs? Eller är det en tillfällighet att det fortfarande är Gunnar och Bengt som löser brott och spöar invandrare, medan fotomodellerna anvisar lillebror att stå på de gula fotmarkeringarna framför kameran i passavdelningen?

Och: Varför kan de inte lägga fram några tidningar? Jag lovar på hedersord att det är lika tråkigt att vänta hos polisen som det är hos tandläkaren. Men vet ni vad de har gjort? De har ordnat värsta multimediaavdelningen åt barn i väntrummet. Det är Svampbob fyrkant och väggfasta TV-aparater inramade i tokroliga färger.
Vilket jag har två invändningar mot.
Varför de cyniskt små barnstolarna? Vi andra kanske också vill titta. Svampbob fyrkant är ändå bättre än en polerad bordsyta och mor Margots ryggtavla under en 45-minuters väntan.
Och varför en barnavdelning till att börja med? Barn blir ju helt jävla övertända bara av vetskapen att de är på en polisstation! Vi andra tycker det är sviiintråkigt, men vi får inga mediarum. Vi får inte ens Gods och gårdar. Vi får inte ens Amelia. Vi får inte ens Biljournalen. (Såhär i förbigående sagt - och litegrann på tal om tandläkaren - vilka jävla pajsare tror de som faktiskt lägger fram tidningar att vi är? Vad sägs om Fokus?)

En annan sak som är lustig är att man själv får uppge sin längd. Jag blev inte mätt den här gången, och inte förra gången heller. Är det så jävla klokt egentligen? De sätter fotomodeller bakom disken, och fotomodellerna frågar korta killar hur långa de är. Har någon av manligt kön någon gång sedan polisväsendets införande uppgivit sin egentliga längd?
Ja, jag gjorde faktiskt det. Men ironiskt.

Juni

2011-06-01T20:21:00.006+02:00

När vi sitter i sofforna, tolv rampare med fågelholksmunnar, och tittar på Robin Söderling i Franska öppna den första juni - då känner jag att det här livet, med alla dess upprepningar och banaliteter, är värt hundra tusen miljoner. Dollar.
För tredje året i rad är Robin Söderling med i titelracet.
Ja, det gick ju inte den här gången heller. Men återigen börjar sommaren med tennis. Och jag kan inte tänka mig en varmare känsla att sjunka ner i, än den som heter "Nu är det Franska öppna och nu börjar världens bästa årstid."

För många är det nog en bisak, men för mig är det ren glädje att de år efter år ramar in banan med röda pelargoner nere i Paris. Vad kan vi likställa den igenkänningsglädjen med? När de sätter ut de första uteserveringarna i april kanske. Upplevelsen av pelargonerna - och de svinkalla uteserveringarna - kanske inte förändrar ditt liv. Men de representerar något.

Vanligtvis gör livets förutsägbarhet mig halvt galen. Jag har börjat kasta saker in i garderobsdörrar av frustration. Mest mjuka saker, men ändå. Jag blir så jävla arg på hur tråkigt allt är! Förstår ni?
Men det här gäller inte för sommarens rutiner. Om jag fick bestämma skulle alla somrar vara exakt likadana som sommaren 2006. Alltså, exakt. Varje sak som händer varje ny sommar, ska helst likna det som hände sommaren innan. Till och med perioderna då jag bara sitter hemma själv och dricker folköl och hyr film ska vara likadana. Jag skulle förmodligen inte bli besviken om det råkade vara samma filmer, eller samma folkölsmärke.

Jag blir dessutom väldigt orolig om jag registrerar skillnader från tidigare år. I år var jag till exempel inte lika engagerad i Stefan Holms (han heter så) Aftonbladet-artiklar som vanligt. De handlar alltid om Robin Söderlings uppladdning inför Franska öppna (som alltid går ut på att Robin köper klockor och lyssnar på Kent på samma hotell som vanligt. Han äter även middag).

Men det ledde bara till att lättnaden när euforin infann sig blev desto mer befriande. När vi satt där, allihop, och stirrade på Robins tandrad och hans raka backhand. Då! Då kände jag när sommaren liksom lossnade inom mig. Hur den där nio månader gamla Kallen släppte taget om Kate Winslet och sjönk ner i ishavet. Och vilket jubel det var. Jag kände mig som mig igen! Det går inte att förklara på något relevant sätt. Men man kan illustrera det med två exempel. Jag kände hur magmuskulaturen slappnade av och magen flöt ut över bältet. Och bara fyrtio minuter senare blev jag retad för min östgötska, som under nio vintermånader legat gömd under flera lager av självmedvetenhet.

Och det kändes bra.

Jag upplever idétorka

2011-05-30T23:24:00.005+02:00

Jag försöker att skriva genomtänkt och duktigt. Skrotar fler inlägg än jag publicerar.
Jag har många grundtankar för inlägg jag skulle kunna skriva. Det finns fem huvudsakliga tankar, som alla börjar kännas lite nötta vid det här laget.
Eller vad säger ni?

1. "Försommaren rasar där ute och jag kan ändå inte känna sann lycka som jag brukade!"

2. "Jag blev orättvist behandlad på mitt alibi-arbetarklassjobb idag!"

3. "Idag gav jag mig ut i naturen och fann ett sätt att leva som jag nu ska leva slaviskt efter (ungefär till i morgon eftermiddag.)"

4. "Herre Jesus vad många öl jag drack för fem minuter sedan!"

5. "Lägenheten ligger lugn, det är förmiddag och jag undrar - i det här gråbeiga ljuset - med en kaffekopp i handen - vad det ska bli av mig - egentligen! (Efter att jag kollat på dagens tredje avsnitt av Alla älskar Raymond.)"

Så. Vad ska vi ta itu med, egentligen, på kboe?

Jag behöver den konsekvensfria smörgåstårtan

2011-05-23T12:59:00.004+02:00

Varje ledig morgon börjar med att jag går fram till köksfönstret för att bedöma läget i Ekonomikumparken. Man kan dra många slutsatser om hur dagen kommer att bli, beroende på hur det ser ut där ute. Människor på handdukar, fotbollar och frisbeear som flyger, musik och badbyxor är bra. Det är vad jag letar efter. Men den vanligaste synen är en tom park i molnskugga, vind i träden och någon som korsar gräset med böcker i handen. Då blir det aldrig samma schwung i mitt kaffebryggande, aldrig samma hast i morgonduschen (det blir nog ingen morgondusch alls om sanningen ska fram) och aldrig samma angelägenhet i bestyren. För det känns så orättvist då. Löftet om den här dagen blev aldrig infriat. Så känner jag.

Det enda jag begär av livet, är att det alltid ska vara helt perfekt.

Jag har ingen ro för det här. Två monstervintrar satte spiken i kistan för det lilla tålamod jag hade kvar för de stilla dagarna. Jag vill bara ut och ha den fulländade dagen, och sedan göra om det alla dagar. Det är ingen låga av hopp som stilla fladdrar i bröstet. Det är en eksemkliande frustration som aldrig tar paus.

Om jag hade ett livspussel att lägga, skulle jag hälla hela kartongen i mixern. Det måste hända något. Ni vet, något. Jag behöver en enastående tillfällighet. En höst som inte följs av vinter. En födelsedag när jag fyller minus. Jag behöver det insatsfria examensbeviset. Jag behöver kvällstidningsartikeln om min nya superkropp.
Jag behöver fyra veckors sammanhängande semester från den här montonin.

När jag lutar mig ut genom fönstret blir vårt vardagsrum en resonanslåda och jag hör vår väggklocka ticka

2011-05-20T17:51:00.002+02:00

Idag gick jag upp 02.30 och började jobba 04.00. Jag slutade 16.00.
Nu väntar jag på Jocke, som ska förgylla min dag. Jag har köpt öl åt oss, och jag tänkte att vi skulle sitta i parken och ha det bra.
Efter en dag som den här, måste det hända något. Det måste bli kul.
För det går så jävla fort innan allt det här är över.
Han skulle varit här för en halvtimma sedan.

Manmat från Memphis

2011-05-19T17:01:00.004+02:00

Idag fick jag ett paket på posten. Det var från Tove, som varit i USA. I paketet låg en dollar, godis, ett vykort och Beef Jerky. Det var ett riktigt höjdarpaket, verkligen.

Det här är andra gången någon jag känner varit i USA och kommit ihåg att köpa torkat kött åt mig.

Beef Jerky är jordens bästa snack. Det är skogshuggare på paketen, och innehållet är rent protein. Jag slet upp påsen direkt i hallen och tuggade i mig alla slamsor utan en. Den ska jag spara till när min vegetarianska flickvän kommer hem. När hon gör det, ska jag i triumf gnaska i mig slamsan, medan Matilda gör kräkminer och ojar sig. Att äckla människor är ett grundfundament i min existens.

Tack Tove för möjligheten!

Jag vill inte tjata om Rob Sheffield, men...

2011-05-19T15:55:00.001+02:00

Såhär skrev han om årets Oscarsgala:

"The big letdown of this year’s show? They totally screwed up the memorial reel. Every year, it’s a montage of dead actors, with an unspoken competition to see who wins the most audience applause. Tasteless, sure. But nowhere near as tasteless as cutting out all the audience applause and letting Celine Dion screech “Smile,” a terrible song that’s also terrible advice for dead people."

http://www.rollingstone.com/culture/blogs/pop-life

Hjärnan jag önskar jag hade

2011-05-18T02:54:00.005+02:00

För ett tag sedan bestämde jag mig för att försöka sluta få folk att känna sig tvingade att läsa böcker. I stället för att ge dem mina favoritböcker och sedan uppvakta dem i ett halvår för att få min goda smak bekräftad, började jag skriva om böckerna i min blogg. Det här är en kompromiss jag är nöjd med av många anledningar. En är att vissa nu verkar mer bekväma med att träffa mig, en annan är att jag fick något att skriva om i bloggen. En tredje är att det är billigare. Men den viktigaste är att jag slipper bli besviken varje gång det visar sig att ingen egentligen bryr sig om mina boktips.

Rob Sheffields Kärlek är ett blandband var en av böckerna jag försökte få alla att läsa, men som ingen ännu verkar ha öppnat. Det kan jag inte göra så mycket åt, mer än att nämna den en gång till.

Rob Sheffield är en av världens bästa skribenter. Det visste jag när jag öppnade hans twitter i natt, men jag hade ändå inga större förhoppningar. Låt oss medge det: Twitter är obeskrivligt tråkigt. Det finns inget där. Att läsa twitter är som att stirra in i en fullkomligt färglös människas ögon. Det enda vettiga man kan få ut av en twittertext är en länk till något annat än twitter, och det var vad som hände i natt. Jag hittade länken till "Rob Sheffield Pop Life"; en underflik på rollingstone.com som samlar Robs essäer om amerikanskt nöjesliv. I den senaste texten listar Rob 15 minnesvärda dödsfall i Bob Dylan-sånger. Exempel: A Man Named Gray från The Idiot Wind.
Hur det gick till? "Dylan totally shot that hombre."

Vi kan också läsa den första texten på väldigt länge om Charlie Sheens sammanbrott som faktiskt säger något nytt. Vi vill absolut inte vara Charlie Sheen, men vi vill möjligtvis prova, för en dag, hur det vore att ha hans ego. Eller som det står i Rob Sheffields text: "Maybe you dreamed about having sex with Denise Richards, but you didn't dream about marrying her, spawning a couple of kids, and bumbling through the relationship in a doped-out rage cloud. Nobody wishes they were a 45-year-old drug zombie with five kids and various ex-wives with their hands in his pocket."

Banditer

2011-05-17T21:47:00.002+02:00

Nu har min cykel blivit stulen. Jag kommer sakna den. Men den har gjort sitt jobb. Skulle den ha gått sönder hade jag inte blivit arg, för den har uträttat så mycket. Den är en av ganska få saker jag ägt, som varit värd varenda krona.

Nu har jag inte kvar den, och jag måste skaffa en ny direkt. Så fungerar det med cyklar. Man kan inte gå dragandes utan en, för all tid och motion man går miste om kostar ganska fort mer än det hade gjort att ordna med cykeln.

Har tittat runt lite på internet och det blir dyrt med en ny cykel. Samtidigt är det ju en av de finaste känslor som finns. Att cykla ut på slät asfalt med en ny cykel.

Bäst vore förstås om jag kunde komma i kontakt med mannen i vadlång skinnrock, som sätter upp till salu-skyltar i trappuppgången ibland. Han med det oljiga håret och de gula tänderna och söderdialekten. Men han verkar inte ha någon hemsida.

Mobilbilder från en händelserik vår

2011-05-12T20:21:00.000+02:00

Hopprep i skymningen på Tjörn.

Brie till frukost! Tjörn.

Skärhamn.

Två rockers i solen. Oskar och Simone. Tjörn.

Matilda på Dittes balkong i Kristianstad.

Tobbe. Renlevnadsman. Kristianstad.

I Tobbes fantastiska trädgård. Tollarp.

Ditte och Matilda hos Tobbe.

Utflykt till Åhus på Dittes födelsedag.

Hos pappa. Med trött hund. Gärsnäs.

Valborg i parken med Simone och Jocke.

Bra uppslutning!

Matilda röjer. Valborg.

Anton kom också!

Första maj. Bakfull promenad genom stan.

Första maj. Bakfyllan vill inte släppa.

En specialare. Ditte förstår.

Cykeltur utmed Fyrisån med Marcus. Ladan var stängd.

Kungsängsliljan.

På jakt efter gullvivor i skogarna utanför Kisa.

Det är vackert väder ute men jag kan inte gå ut innan jag hört Lifted fyra gånger till

2011-05-12T15:16:00.000+02:00

Varje gång jag sätter på Let's Not Shit Ourselves (To Love And Be Loved) är det som om en brytare vrids om. Jag älskar den låten som jag älskar brunsås. Varje gång jag hör den blir jag rörd på ett sätt som det annars krävs en film, eller en bok, till.
Jag kan spela den tre gånger i rad på bussen hem från jobbet, och känslan är lika starkt fysisk som att äta en perfekt smörgås.

Det är obegripligt att den skrevs av en 21-åring. Jag menar, att veta det bara dödar alla andra låtar. Let's Not Shit Ourselves är förmodligen den bästa låt som någonsin gjorts.

Över huvud taget har det varit en splittrande upplevelse att plötsligt börja gilla Bright Eyes så mycket. Det är ju några år för sent egentligen. Alla lyssnade på Bright Eyes under Bona-tiden, men då var jag så besatt av Elliott Smith att allt annat lät fel. Nu har samma sak hänt med Bright Eyes. Deras musik diskvalificerar all annan musik.

Jag tror att det till viss del också handlar om 00-talsnostalgi. Det framstår (förstås) som det definitiva decenniet. Det var ju inte skitkul jämt, men det var äkta. Och så känner väl alla inför sitt decennium.

Om det är för tidigt att ha de här tankarna? Ja. Men om jag skulle ställa upp sådana regler skulle jag aldrig känna något, eller skriva något, och jag skulle förmodligen må bedrövligt.
Jag behöver mina nostalgiteorier. De är mina långsamma kolhydrater.

Jag tycker väldigt mycket om 60-talsmusiken från Bob Dylan, till exempel. De här väldigt unga geniernas första skivor. Men det finns egentligen lite för mycket hopp där. 60-talet verkar ha varit helt underbart, men det är bara vackra bilder nu. Det är en saga som man kan stanna i en stund, men det har inget att säga någon som är ung nu. Medan de unga genierna från 00-talet nu patinerats litegrann - och tiden sållat bort det dåliga - och vi fått de här jävligt bra grejerna om att gå runt i en rutten värld som ser helt okej ut på ytan. Om att instinktivt känna att något är fel i ens liv, och att göra musik om och om igen för att kanske komma närmare en insikt om vad.

Nutiden

2011-05-12T01:14:00.000+02:00

Först tittar vi på Tre Kronor.
Sedan tar vi ett glas.
Vi pratar med utbytesstudenter från Sydamerika. Jag glömmer att de är genier och pratar om allt möjligt till de blir artigt ointresserade.
Så slutar alla kvällar.

Det känns kanske som en liten metafor.
Att nu är man här, i den här situationen - med sin lilla hjärna - och allt man gör är att sabba.
Jag tycker att jag är intelligent och otroligt korkad samtidigt.
Och Uppsala är kanske skurken.
Precis som ölet.

Men vad hände, egentligen, men en vanlig kväll?

Om ett år eller så

2011-05-09T23:55:00.002+02:00

På vägarna i vår hyrda bil.
Över Östergötland, runt Roxen, ner till Kisa och Rimforsa, och hem.
Vi tar också långa promenader i Linköping för att lära Matilda hitta.
Vi tittar på bostadsområden, säger ja eller nej.
Tanken är att vi ska flytta till Linköping ganska snart, när Matilda pluggat färdigt och det dyker upp en möjlighet.
Ett nytt liv.

Det är skrämmande, men kittlande. Vi tittar på folk. Hur de samlas, hur de pratar, vad de kör.
Linköping är annorlunda och likadant samtidigt.
Ett mindre Uppsala. Men med fler träd.
Matilda visar mig Linköping. Jag ser hus i min hemstad jag aldrig sett förr. Områden jag dömt ut är plötsligt fina.

På det yttersta

2011-05-06T02:26:00.006+02:00

Nu har jag hyrt en bil igen. Det har blivit en vana. Men vilken frihet det är, att hyra en bil.

Sanningen är att jag valde att bortse från bensinen när jag tog hyrbil i stället för tåg.

För världen går ju ändå under.

Okej, det var behjärtansvärt, ett tag, att bry sig. Men det är för sent nu. Vi är klara med att rädda den här världen. Det tror jag.

Så fort jag äter ett korn majs dör en knubbsäl. Köper jag en icke-översatt rockbiografi dör ett majskorn (och en kulturarbetare). Låter jag bli att köpa en icke översatt rockbiografi dör en rockbiograf, och äter jag pasta den kvällen dör en majsodlare.
Jag pallar inte.

Därför tänker jag ha kul nu ett tag. Jag tänker hyra bilar. Jag tänker släppa ut koldioxid. Jag tänker färdas över södra Sverige i bil. Precis som alla andra.

Tåget skulle kosta en jävla förmögenhet. Jag har inte särskilt mycket att förlora på den här hyrbilen. Det är några hundra för Matilda och mig. I en hyrd bil. Och, herregud, folk äger ju bilar.

Men kissar jag i Nyköpingsbro, dör en pastakock.

Min bror

2011-05-06T02:07:00.003+02:00

Idag gjorde Marcus och jag en riktigt fin sak. Marcus är min bror, och biolog, och han hade tänkt ut en väg runt Fyrisån. Vi köpte öl och cyklade.

Vi satt vid ställen. Här och där fanns växter eller fåglar som jag bad Marcus peka ut, och så gjorde han det. Vi såg till exempel en hel äng av Kungsängslilja, och ängen visade sig vara Kungsängen.

Vi satt i naturen och pratade och öppnade öl. Vi pratade om saker.

Marcus kan naturen.

När vi ser en fågel på håll, och den ser löjlig ut, då kan Marcus säga vad den heter, och varför den ser löjlig ut.

Marcus kan, mitt i en trivselfylla, svara på vad det är som låter så vackert.
Det är en hackspett.
Han vet inte säkert vilken hackspett det är. Det finns en kille han pluggade med som vet exakt vilken, men han bor inte här längre.

Marcus kan, under aspleken, plocka upp fiskar ur vattnet med sina bara händer, som om han vore en björn. Det är inte ens svårt för honom, och det är därför han är storebror.

Vi kom till en lada mitt på slätten men den var igenbommad. Det var verkligen tråkigt för Marcus, för han hade tänkt att vi skulle sitta i den och vingla med benen.

Det gick inte, men tanken gör honom ändå till världens bästa bror.

Sen blev vi rätt fulla.

Det kommer dröja länge innan en bok kommer kännas angelägen igen

2011-04-30T00:40:00.003+02:00

Idag rann alla funderingar av mig och världen blev en kittel av möjligheter.
Det var bara tillfälligt, förstås, men en bok gjorde det.
Och det händer ju så sällan numer.

Jag satt i solen vid bagagehus 69 och läste ut One Day.
Det var en av de där dagarna när jag inte kunde bry mig om jobbet, ens om jag försökte. Det var bara något mekaniskt som jag gjorde utan att vara där, vilket händer oftare och oftare.

Hur länge kan man göra något man inte tror på? Något som inte har någon referens till något enda av ens intressen?

Det undrar jag, oftare och oftare. När meningslösheten, verkligen, pekar finger i mitt ansikte. För jobbet har för länge sedan slutat vara en protest eller en gest för att hävda något. Jag har till och med glömt vilken gesten skulle vara eller vad jag ville bevisa.
Och jag fyller snart 25.
Förmodligen kommer jag fylla år vid bagagehus 69, och jag kommer undra varför jag så sällan känner spontan glädje nu för tiden.
På plussidan? Bra lön och möjligheten att läsa på arbetstid. På minussidan? Precis allt annat.

Men, ja, poängen. Boken löste upp allt det där och jag förstod. Jag förstod vad jag gör, för Emma Morley har också gjort det. I min ålder! Alla som tar det lite lugnt på ett skittjobb i anglosaxisk litteratur är alltid 20, och det varar i nio månader, och då spelar det liksom ingen roll. Men Emma, världens absolut bästa karaktär skapad av människofingerspetsar, tar det dölungt på mexikansk restaurang i flera år.

I One Day varar ungdomen i långt mer än ett decennium. Mistakes are made. Att läsa den är som att i vuxen ålder få se Björnes vind. Man förstod ju att det fanns något verkligt fantastiskt där, men man fick aldrig se den. Man fick se Björne och Robban i ett gråbrunt rum, och det enda man ville var att de skulle gå vidare till tecknat. På samma sätt visar One Day hur meningslösa gängse dramaturgiska genvägar förstört typ en miljon böcker om att vara mellan 20 och 30.

Vi ville inte gissa. Våra referensramar var otillräckliga. Vi hade på sin höjd sett en vind.

I One Day är en pose aldrig bara en pose. 24-åringar är inte bara coola eller självmedvetna, de tvättar också. Dexter presenterar TV och knarkar, men han tänker också på Emma, som sätter upp en introvert barpjäs ingen tänker se. Det är inte Bret Easton Ellis-polerad utopi i baddräkt utan något som verkligen, verkligen liknar verkligheten.

Jag blev så berörd av One Day, att mina bihålor började värka av för mycket återhållen gråt. Det är inget jag gärna erkänner. Och det var inte den vanliga gråten över att någon dör eller att de får varandra till slut, nödvändigtvis, utan den där som vill fram när något berör för att du letat så länge efter just den formuleringen; den beskrivningen av något du känt väldigt länge.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera One Day, eller En dag som den heter på svenska, av David Nicholls.

Solen på ön

2011-04-17T22:29:00.003+02:00

Våren behöver en definierande punkt för att göra sig hörd.
Och nu har vi haft en riktigt fin helg på Arholma.

Sverige

2011-04-05T11:36:00.001+02:00

Lena PH i den ena morgonsoffan. Nanne Grönwall i den andra.
Vad gjorde det någon om jag gick och la mig igen?

And I Followed the Breadcrumbs But I Never Got Home

2011-04-04T02:17:00.006+02:00

I vintras hade jag en tung period mentalt. Jag märkte att huvudet inte hängde med. Det var som att jag tappat en stor klump av hjärnan. Jag kunde inte berätta en enkel historia utan att glömma detaljer. Namn försvann när jag skulle skryta om vad jag läst i tidningen. Jag förlorade i TP.

Hade jag haft hjärnan med mig hade jag kommit ihåg att det här händer mig varje vinter. Och det är inget jag bara skriver. Det är faktiskt så. Jag blir riktigt korkad.

Varje gång skrämmer mig lite mer än den förra. Zach Braff sa en gång att han tror att kroppen genomgår sin pubertet i tonåren, men att hjärnan gör det i 20-årsåldern. Det är ingen klockren ögonöppnare, men jag tycker att den håller ganska bra. De senaste åren har jag märkt hur min hjärna börjat lära känna sig själv och rätta sig i förutsägbara, cykliska vanor. Förr kände jag en kittlande förväntan inför vad den skulle hitta på härnäst. Det var kanske ett utslag av övermod, men det kändes snarare som nyförälskelse. Jag var kär i min hjärna.

Nu känner jag mig själv så bra, att inget jag tänker riktigt förvånar mig. Allt är helt och hållet årstidsbundet, och jag antar att jag får acceptera det. Min bror brukar också säga att han inte vet någon som behöver sol och värme lika mycket som jag.

Och det är ju sorgligt som fan. Att veta vad man ska känna och tänka i varje given situation. Att inte kunna se fram emot några spontana irrbloss förutom när man är berusad.
Jag tycker det. Det är sorgligt.
Som en falnad relation. Inget behöver riktigt sägas mer.

Så blir också de där små stunderna av eufori, en sommardag på Östgötaslätten eller under ett öltältsparasoll i en europeisk storstad, på något sätt kliniska. Som en spruta klorofyll i en skadad gren.

Eller de där filmerna och böckerna och skivorna jag tar mig fram med. De stimulerar inte till några egna experiment längre. Jag har slutat kasta mig över ett tangentbord när jag läst en bra bok. Jag njuter kanske av ett skickligt hantverk, men eftersom jag inte upplever att min hjärna är formbar antar jag bara att jag gjort en så bra analys jag kunnat av boken. Jag skulle kunna göra en lite bättre analys om jag fick handledning av någon med större vetande. Och författaren är oändligt mer begåvad än jag.

Nostalgi är det som fortfarande fungerar. Idag plockade jag upp en av mina skivor med Bright Eyes; Cassadaga. Det är Anton som har bränt den åt mig, våren 2007. Förutom låtlistan har han med stor omtanke skrivit: "Saddle Creek Records, Omaha, Nebraska. Released April 2007. All songs written by Connor Oberst."

När jag läser det kastas jag tillbaka till april 2007 i Motala. Det luktar nyväckt gräs och bryggkaffe och solen glittrar i Motalaviken. Vi sitter på en balkong med aska nedkratsat i det skrovliga betongfundamentet. Vi pratar om den sortens saker väldigt unga journalistelever pratar om. Vi har så mycket att säga, hela tiden! Men det är ingen brådska för det finns ingen ände för hur mycket vi kommer att lära oss och åstadkomma.
Jocke kommer ut med Falcon på flaska. Anton spänner käkarna. Jag lägger upp fötterna på en benvit plaststol.

Det är ett ögonblicksminne, och det är så mina nostalgibilder ser ut. De har inget särskilt att berätta. De är små bitterljuva brev från platser som aldrig kan uteruppstå.

Så flyr minnet. Jag sugs ut ur stunden, som ur en obeskrivligt trivsam dröm, men nu är låset igenslaget och nyckeln nersmält. Jag kan läsa Antons anteckningar en gång till. Jag kan till och med lyssna på skivan. Inget kommer hända. Det finns ingen själ i tecknen längre, förrän jag hittar dem igen nästa gång jag glömt dem.

Och vardagen måste fortsätta. På lördagen skriver jag Högskoleprovet. Det går förvånansvärt bra och jag höjer mig flera snäpp från förra gången för fem år sedan. På söndagen är vi på 4H-gården i Gränby och grillar korv. Medan vi är där kalvar en ko.
Och jag undrar, skamsen inför både mig själv och andra, om det här kommer gå över? Hjärnan kom tillbaka, punktligt till våren. Men något har gått förlorat någonstans, och jag vet inte om jag längre kan skapa värdeladdade minnen.
När jag aldrig riktigt är där.

Filma fritt är stort, men filma rätt är större

2011-03-28T17:34:00.003+02:00

Började Film och media-kursen på universitetet idag. Det var bara en introduktion, men blev lite spännande ändå. Föreläsaren hade problem med tekniken, som är brukligt. Jag uppskattar att en tredjedel av tiden gick åt till öppnande och minimerande av fönster i datorn. Sedan skulle blänket i overheaden bort.

Jag tycker inte att universitet är så otäcka längre. De är människor de också.

Vi fick titta på elevfilmer från tidigare år. Första uppgiften blir en 30 sekunder lång film som vi filmar och klipper i grupp. Alla tidigare elever hade valt en inbjudande och åskådlig gestaltning. Det var höjda ögonbryn och hand för munnen (=förvåning!) och handflator mot kinderna och vidöppen mun (=förfäran!)

Vid en jämförelse med mina tidigare erfarenheter är det här en kurs med mindre krut i bössan. Fyra av de sex böckerna i litteraturlistan ströks direkt. De andra två kan vi läsa om vi vill.

Håkan Juholt är framtiden

2011-03-26T20:01:00.003+01:00

Vi kan inte vända nu, vi kan bara se över skadorna och se vad vi kan göra åt dem

2011-03-26T19:29:00.002+01:00

Jag läser att Spotify ändrat sättet vi lyssnar på musik. Gratiskulturen gör allt tillgängligt, hela tiden, överallt.

Jag säger: Visst, okej.

Men ingen tänkte på vad Spotify gjorde med att vara värd.

Det är gratis att lyssna på Spotify. Men det kommer inte bli gratis att köpa kölappsautomater.

Kanske tangerar köp och underhåll av kölappsautomaterna priset för de tio skivor om året man köpte förr i tiden.

För de kommer snart att behövas.

Man har gäster. Man vill spela sina favoritskivor för dem. Man har lite tankar runt vad som passar för stunden. Man har gjort små beräkningar. Man känner av stämningen. Man kanske har köpt en speciell skiva.

Sedan frågar någon om det är okej att flytta in en dator i vardagsrummet. Och sedan gör samma person en låtkö med 25 låtar som byggs på av andra.

Vilket leder till att ALLA fester och förfester nu spelar den dominanta hanens eller honans favoritmusik. Det finns inte längre plats för subtila inflikningar. Allt är The Ark nu. Allt är Johnny Cash. På varenda fest, överallt. Jämt.

Kölappsautomatiseringen kommer. Men det går långsamt.

Nästa steg är en fullt utvecklad pappahumor

2011-03-26T10:46:00.002+01:00

Lördag och Matilda går upp tidigt för att göra yoga nere på stan.
Jag tar mig också ur sängen.

Sol som sköljer över köksbordet. Gäster som sover bakom stängd dörr i vardagsrummet. Det är något särskilt med det.

Jag tar tvättstugan, disken och bäddningen innan frukost. Bright Eyes med First Day of my Life. Kaffe nere på gården.

Två timmar senare ett tvättberg på sängen, ett blänkande kök och knoppande pelargoner i fönstren.
Jag vet bara en sak.
Att så fort jag retats färdigt med tonåringarna, som fortfarande sover, har jag blivit en odräglig vuxen.

Min oneliner

2011-03-25T23:21:00.003+01:00

Hemma efter 15 timmar på jobbet.

Oskar säger att att han vill flyga till Sverige från Åland på sin födelsedag.
På så sätt vinner han med tidsskillnaden en timme av sin ungdom.

Jag säger att Arlanda inte är det bästa stället att spara på ungdom.

En bok jag minns

2011-03-21T22:57:00.003+01:00

I Blåbärsmaskinen berättar Nils Claesson om sin pappa, Slas. Jag har aldrig läst Slas och kände inte till hans hjältestatus, men jag tyckte ändå om Blåbärsmaskinen.

I ett av kapitlen berättar Nils om hur hans pappa kunde hålla uppe sin produktivitet. Slas höll hårt i sina rutiner: tränade på morgnarna, gick runt på Söder och skötte ärenden, rakade sig och åt god frukost. Sedan satte han sig och skrev. Det var rutinerna som var Blåbärsmaskinen. Blåbären var böckerna som kom ut punktligt varje år.

Jag tycker om kapitlet för att det är en utopi. I korta perioder kan jag hålla uppe rutiner och få ett genuint välmående ut av det. Då känner jag mig lite som Slas. Går på stan med stuns i steget och ler. Tar händerna ur fickorna och låter dem svänga ledigt bredvid mig.

Men att ha det så jämt? Går inte. Det tar en vecka så gör jag dåliga saker igen. Skippar frukost, glömmer att titta ut genom bussfönstret. Tar några öl en tisdag och går mosig till jobbet.

Och då glömmer jag, direkt, varför jag mådde så bra förra veckan.